Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pg. Lost
It’s not me, it’s you, 2008
Skivbolag: Black Star Foundation
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-09-26
Hemsida: www.pglost.com

Som musikintresserad i Norrköping har det varit så gott som omöjligt att undgå Pg. Lost och dess framfart de senaste åren. I en medelstor stad med ett visst antal individer som utöver musik är det alltid några som blir mer eller mindre av ett husband. Pg. Lost är ett typiskt sådant gäng och har setts som förband vid flertalet tillfällen när större gäng utifrån kommit på besök.

Jag ska inte säga att jag blivit helt övertygad varje gång. I stökig krogmiljö har bandets stämningsfulla postrock av förklarliga anledningar en tendens att drunkna. Men känslan att det här är musik som är som klippt och skuren för liveupplevelsen har alltid funnits där. Inte minst efter en hänförande förbandsspelning till likaledes lugna Efterklang förra vintern. Det är en känsla som fortfarande lever kvar efter att jag bekantat mig med ”It’s not me, it’s you”.

För hur genomtänkt och stilistiskt korrekt allt än är går en dimension förlorad när tonerna ska ner på plast. När Pg. Lost låter sina drömska gitarrharmonier stegra i mäktiga crescendon vill man se dess fysiska utlevelse framför sig. Explosiviteten som är en viktig kontrast till allt det vackra blir en aning kvävd i skivformatet. Om jag tycker så för att jag vet hur orkestern fungerar live eller inte har jag svårt att avgöra.

Instrumentalmusik är en svår genre att behärska, men trots tidigare anmärkningar lyckas Pg. Lost hålla intresset uppe genom sex spår och närmare timmens speltid. Det finns något drömskt i bandets postrock som lever kvar även i dess allra hårdaste utlevelser och det är något att vårda även i framtiden.

Som förband till japanska Mono för några år sedan hade gänget inte en chans att hävda sig, men något säger mig att även Pg. Losts dag kommer. Och då har de sedan länge slitit sig loss från positionen som Norrköpingsarrangörernas husband.