Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lightspeed Champion
Way Out West, Göteborg
2008-08-08
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-13
Hemsida: www.lightspeedchampion.com

“We have a situation here” säger Devonte Hynes, för dagen iklädd vad som liknar en bäver på huvudet, allvarligt. ”There is a wasp on stage. It might sting”. Jag skrattar, men så har jag rätt taskig humor också. Man ska ändå passa på att skratta när man kan, man vet ju inte när man får anledning till att skratta nästa gång; när Lightspeed Champion står på scenen är det knappast humor det handlar om. Briljant indierock däremot, det är precis vad det handlar om.

Det är alltid lite vanskligt att få gå ut först i startfältet när man spelar på en festival eller någon annan tillställning med många artister. Folk ska hinna med att dricka öl, äta tjockismat och socialisera med nyfunna festivalvänner, då är det lätt hänt att de första banden får stryka lite på foten. I Way Out Wests fall kan det också vara så att folk helt enkelt inte hunnit fram till Slottsskogen än, för det är onekligen lite glest inunder tältet när Lightspeed Champion intar scenen strax efter klockan halv två denna första dag i Skogen.

Devonte Hynes bryr sig inte förstås. Han ler bara sitt bredaste leende och försvinner sedan in i moln av indiepopeufori, det märks att Hynes är på gott spelhumör. ”Falling Of The Lavender Bridge” heter debutalbumet som släpptes i början på året, ett album sprängfyllt med träffsäkra popmelodier, undersköna sångstämmor och stabilt gitarrhantverk. Att kalla Hynes för en talang är nästan för blygsamt, ”Falling Of The Lavender Bridge” är precis så bra och kittlande som en debutplatta ska vara, och ändå känns det som bara början.

Även spelningen i sig känns som bara början, för även om Devonte Hynes är en låtskrivare av guds nåde saknar han fortfarande den säkerhet och det självförtroende man får efter ett par turnéer i ryggen. Strålkastarljuset verkar fortfarande något besvärande, framförallt mellan låtarna; förutom getingincidenten är mellansnack inte riktigt Devonte Hynes grej. Återigen, tur då att han har låtar (och ett kompetent band) att luta sig tillbaka på. Jag är ändå nöjd med spelningen som helhet, kanske var det tonerna av The Imperial March och Star Wars Theme som fick mina fjärilar i magen att vakna ordentligt. Nu är jag redo för resten av Way Out West!