Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Phoenix
Siesta!, Hässleholm
2009-05-30
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-06-03
Hemsida: www.wearephoenix.com

Mitt första möte med Phoenix var på Hultsfredsfestivalen 2004 om jag inte missminner mig. Då hade jag blivit bekant med fransoserna i och med genombrottsplattan ”Alphabetical”, och tyckte att deras funkiga pop var snygg och sexig på ett sådant där sätt som bara fransk musik kan vara, tänk AIR och Serge Gainsbourg. Men den konserten var en riktig besvikelse. Det var förvisso snyggt och lät väl okej, men rätt segt och tråkigt att bevittna. Det tände aldrig till och efter den konserten dog min relation med Phoenix.

Sedan dess har bandet släppt ytterligare ett par skivor och kommer till Siesta med färska ”Wolfgang Amadeus Phoenix”. En briljant titel och en skiva som känns mer dansant än vad jag hört dem prestera tidigare. Fast det får jag inte veta förrän spelningen börjat, då jag inte lyssnat på den innan. Det är fortfarande snyggt och sexigt, men långt ifrån tråkigt. Singeln Lisztomania inleder och sätter standarden för det som komma skall. Publiken är även den med på noterna från första stund. Phoenix är här och nu en lyxig, elektronisk version av The Strokes och ett riktigt lyckopiller.

Bandet bjuder på ett större driv och ett något mer direkt och hårdare sound än förut, en avslappnad intensitet. Det här är första gången under Siesta jag känner att ett bands nya låtar faktiskt helt utmanövrerar de äldre, och Phoenix verkar ha fått till en riktig lyckoträff till skiva. Tyvärr har jag inte koll på vad låtarna heter, så den delen utelämnas. Däremot kan jag säga att det låter riktigt bra. En heter i alla fall 1901 och är… ja, fantastisk. Sångaren Thomas Mars är okonstlad och bär upp den franska traditionen att se ut både nyvaken och som ett modelejon samtidigt. Jublet är öronbedövande när han så bestämmer sig för att ta sig ner till publiken. Visst, skriken kanske är som störst när gamla hits som Everything is everything spelas, men gensvaret på de nya låtarna är ordentligt det med. Vilket får bandet att utstråla genuin glädje och bjuda på den ena, både softa och ösiga, discodansen efter den andra.

Mitt minne av den halvsömniga spelningen i Hultsfred är som bortblåst. På ett väldigt kreddigt sätt spelar de enkel och vackert paketerad musik, som jag misstänker kommer att snurra i en hel del skivspelare i sommar. De äldre långsammare låtarna känns i sammanhanget ovälkomna, men låter lika sammanhållet som spelningen gör mest. Möjligtvis att det som helhet är en alltför jämn, om än hög nivå, att det saknas det där lilla extra och att det är tight men aldrig så pass att den åtstramande skjortan tillåts att spricka. Petitesser kanske, men ändå. Jag vill se Phoenix sväva på det luftslott deras musik skapar.

Återigen måste jag påpeka det jag noterade under fredagen, att det känns orättvist att Placebo fick spendera nära två timmar på scen. Phoenix är inte sista bandet på den största av festivalscenerna denna lördag, och spelningen tar slut alldeles för fort i mitt tycke. Den behärskade euforin från bandet och den obehärskade euforin från publiken, hade mått bra av att förlängas. Mersmaken dröjer sig kvar under hela kvällen.