Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Monde Yeux
Emmabodafestivalen
2009-08-01
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-03
Hemsida: myspace.com/mondeyeux

Hastigt och lustigt bestämde jag mig för att se och skriva något om Monde Yeux. Jag hade ingen aning om på förhand vad det var för band och hur det lät, utan gick enbart efter bandnamnet som jag gillar. Svenskt visade det sig hursomhelst vara, så min föreställning om någonting franskt och svårt kom på skam.

Svårt är det nämligen inte heller, men desto roligare att lyssna på. Inledningsvis är det lättare klezmer och en tanke ägnas åt filmen ”Svart katt, vitt katt”. Ompa med blås och ibland nära reggaedoftande baktakt. Publiken, frånsett de personer som befinner sig längst fram, verkar mest nyvakna och har ännu inte tagit på sig några dansskor. Det är lite synd att bandet får spela så pass tidigt på dagen, för musiken får inte riktigt det gensvar som den är värd. Som om Kaizers Orchestra, som rör sig delvis i samma område, skulle spela redan klockan två i skinande sol. Det tänder liksom inte till på samma sätt, utan det ligger ett filter av utmattande värme över hela upplevelsen. Även om bandet och sångaren gör sitt bästa för att skaka liv i oss. Musiken har tydliga beröringspunkter med norrmännen som nämndes ovan, och det bandet gillar jag ju. Dragspel, trumpet och mandolin gillar jag också, när det fungerar som hos just Kaizers. Det här når dock inte upp i samma klass.

Det saknas någonting bakom skalet av klezmervalsande, någon mer substans i låtarna. Det är förvisso rockigare emellanåt, återigen liksom i grannlandets stolthet, men det är inte en tamare svensk version jag söker. Spelningen är annars schyst och väl genomförd, trevlig att lyssna på och att sitta i gräset och gunga till. Bra är väl den enkla omskrivningen, men känslan av att musiken inte riktigt når in vill inte försvinna. Monde Yeux blandar dansant upptempo och mer vemodigt långsamt på ett bra sätt, som gör att det inte blir tråkigt. Men det imponerar inte heller. Samtidigt som det är bra musik, och gud vad jag velar…