Recension - Skiva
Queensrÿche har två saker emot sig när de släpper detta album. Ett: det är egentligen ganska töntigt med konceptalbum. Rockoperor där en mer eller mindre vettig story berättas genom samtliga spår. Två: det brukar inte vara en särskilt bra idé att göra uppföljare, speciellt inte nästan tjugo år efter den första. Originalet är som ni vet alltid bäst.
Queensrÿche klarar sig elegant undan den första fallgropen. Enbart på grund av att ”Operation: Mindcrime” från 1988 var en fullträff så väl musikaliskt som konceptmässigt. Det är inte många som lyckas sy ihop en angelägen berättelse med högoktanig musik på det sättet. På så sätt är denna uppföljare högst legitimerad. Det är förmodligen många hårdrockare där ute som vill veta vad som händer när Nikki släpps från fängelset och ska hämnas på Dr. X. Och alla vill väl veta vem som hade ihjäl Sister Mary?
Vad gäller den andra punkten går det inte alls lika bra för Geoff Tate och hans anhang. Uppföljare är som sagt aldrig bra. ”Operation: Mindcrime II” är rent musikaliskt en minst sagt urvattnad historia. Lam heavy metal spelad av farbröder som fortfarande tror att de har något vitalt att tillföra. I sina mest symfoniska partier lyckas de låta lite angelägna, men annars gäspar jag mig igenom större delen av skivan.
Om det här varit ett vanligt skivsläpp hade Queensrÿche förmodligen kommit undan med det som ett legendariskt gubbgäng som fortfarande låtar höra av sig med jämna mellanrum. Men som en uppföljare till en klassiker hamnar den i ett helt annat ljus och når inte alls upp till förväntningarna.
Produktionen är klen, låtarna ganska tandlösa och det måste väl finnas intressantare gästartister än
Ronnie James Dio? Konceptet håller förvisso, men förutom det och melodierna
Speed of light och
Re-arrange you försöker vi nu glömma det här släppet och hoppas innerligt att vi slipper fler kapitel i denna följetång.
Relaterat
Queensrÿche (2007-01-01)
Kommentera
Inga kommentarer