Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Anthrax
Sonisphere, Stockholm
2010-08-07
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2010-08-09
Hemsida: www.anthrax.com

Med scendekor från "Among the Living" (1987) och en låtlista som saknar material utgivet efter 1990 är det lätt att få intrycket att Anthrax idag är något av ett gäng föredettingar. Samtidigt är det inte heller särskilt svårt att förstå olusten att framföra John Bush-sjunget material, då hans och Joey Belladonnas röster skiljer sig åt en hel del. Under Bushs tid i bandet blev musiken betydligt tyngre och mörkare än tidigare, så även det äldre materialet när detta framfördes live.

Nu 2010 låter dock Anthrax i princip exakt som de gjorde 1990. Mannen med stenansiktet, gitarristen Rob Caggiano, har stora ljudproblem under nästan hela spelningen. Även Frank Bello har vissa problem med basen, men är minst lika överenergiskt helvild som alltid. Joey Belladonna har däremot inga som helst problem med nånting - mig veterligen har han aldrig låtit bättre och hans framträdande är i det närmaste klockrent från start till mål. Scott Ian ser glad och närvarande ut mest hela tiden, medan parhästen Charlie Benante som vanligt är superkoncentrerad bakom trummorna.

Mitt i Indians gör bandet en äkta och helhjärtad hyllning till bortgångne Ronnie James Dio. Covern på Heaven and Hell gör mina ögon lätt tårfyllda och det går inte att ta miste på att Dios ande i just det ögonblicket befinner sig över Stora skuggan. När det gäller den övriga låtlistan saknar jag främst material från "Persistence of Time", men å andra sidan är det svårt att klaga när man får Indians, I Am the Law och Efilnikufesin (N.F.L.).

Behandlingen av före detta sångaren John Bush och det faktum att åtminstone en av bandmedlemmarna fortfarande inte tål Joey Belladonna, gör att det är svårt att inte se dollartecknen i ögonen på Scott Ian, men när Anthrax gör så här bra ifrån sig glömmer jag allt groll och bara njuter.