Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Mono
Trappan, Norrköping
2006-11-14
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-11-21
Hemsida: www.mono-jpn.com

Det känns som att kliva in i en instrumental art noveauföreställning modell extra svår. Den dunkla lokalen ljuder av mörka smekande toner blandat med avlägsna klanger och svårmodsoljud. Allt ackompanjerat till ryckiga videoprojektioner på väggen bakom scenen. Mellan låtarna står publiken still, inte ett ljud. Inte ett yttryck på någons ansikte. Ljudskapelsen Pg.lost håller hov som förband ikväll. Trots att jag anländer under den senare delen av setet kan jag inte mer än att förundras över den makalösa ljudbild kvartetten lyckas få fram ur sin utrustning, och någonstans i bakhuvudet bannar jag mig själv för att jag lät mig övertalas att strunta i förbandet.

Nu är det inga ledsna miner för det, så snart Japans stoltheter Mono går på scenen är det full koncentration och resan in i ett mörkt och kargt ljudlandskap kan ta sin början. Om jag var imponerad av låtkonstruktionerna signerade pg.lost så är det inget mot den fascination jag känner inför dessa fyra animeinspirerade japaner som nu obönhörligen har mig i sitt våld. Jag förstår helt enkelt inte hur de kan få fram den typen av ljud de faktiskt får. Gitarristen Takaakira "Taka" Goto måhända spela på en gitarr men det låter inte ens i närheten av en gitarr när ljudet väl prånglat sig ut genom diverse pedaler och förstärkare.

De är sannerligen färgstarka dessa japaner. Förutom Goto har vi grudgedockan Tanraki på bas, som påminner om något man skulle kunna springa på i en mörk korridor i skräckspelet Silent Hill. Trummisen Yasunori Takada kan gå från en tam kattunge till en våldsam tiger på två blå och gitarrist nummer två heter Yoda, bara det är coolt nog. Musiken dessa fyra musikanter skapar är lika svår att beskriva som den känns för bra för att vara sann. Postrock, men vad säger det egentligen? Knytpunkten är hela tiden kontrasterna, där de undersköna harmonierna som möter det sylvassa och mörka slamret. Det känns helt enkelt som om Mono sliter ut alla våra innersta känslor och visar upp dem för allmän beskådan. Jag älskar det.