[stäng]

The Vincent Black Shadow Fear's in the water, 2006 Skivbolag: Bodog Music Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2006-11-07 Hemsida: www.myspace.com/tvbs

---

Behövs verkligen ett band som gör No Doubts grej i en något mer vulgär tappning? På papperet låter det tveksamt, men i realiteten är svaret ett rungande JA! The Vincent Black Shadow från Vancouver, Kanada, gjuter liv i en smått bortglömd sida av populärmusiken och gör den dessutom farlig igen. ”Fear’s in the water” är så där välkomnande och snuskig som vän hitlistemusik alltid borde vara.

Visst osar det väldigt mycket No Doubt om den rockspetsade popmusiken på ”Fear’s in the water”, men istället för att gå åt det snälla Don’t speak-hållet fyller The Vincent Black Shadow sina låtar med dekadens och ett stort ego. De låter sig inspireras av 40-talets cabaretscen, så väl visuellt som musikaliskt och positionerar sig tidigt, imagemässigt, som något för mer än sin lyssnare. Det fungerar utmärkt.

Vassa låtar avlöser varandra och kanadensarna visar med all önskvärd tydlighet att No Doubt-arvet går att ta flera steg längre. Broken är en given hitsingel som i en rättvis värld omedelbart hamnat på radions a-rotation. Ghost train out är en svärtad skräckballad som tar ett stadigt grepp om strupen och The house of tasteful men är elak funkrock. Men ”Fear’s in the water” innehåller också flera välkomponerade rökarbitar. Inte minst Metro, spikpianoförsedda Bullet on the tracks och riviga Valentine. Och det är inte bara musiken som osar No Doubt, till och med Cassandra Fords röst låter som Gwen Stefani. En Stefani som tagit ordentligt med stryk av livet bör då tilläggas.

Vad som är den riktiga tjusningen med The Vincent Black Shadow är, förutom de välkomponerade låtarna, just att de låter som ett riktigt snuskigt No Doubt. ”Fear’s in the water” är skivan amerikanerna skulle ha gjort efter ”Tragic Kingdom” om de med lådvis av knark fastnat på en sönderrökt bordell med oborstade rednecks som enda sällskap. Istället upptäckte de skvalradion och vi fick töntiga ”Return of saturn” och vedervärdiga ”Rock Steady”. Så här fem år senare ställer The Vincent Black Shadow äntligen allt till rätta igen.

Visst innehåller ”Fear’s in the water” några spår för mycket, men här finns energi, vemod och snygga melodier i överflöd. Lägg till Dream och This road is going nowhere på hitlistan och vi kan slå fast att popig rock är kul, men att den blir som allra bäst när man adderar flera lager snusk.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer