Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Zoe Muth and the Lost High Rollers
Grand Hotel, Falkenberg
2012-02-25
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2012-03-02
Hemsida: www.zoemuth.com

I samarbete med Rootsy Live har Grand Hotel i Falkenberg arrangerat ett antal konserter under våren. Först ut var Chip Taylor och i helgen gästade Zoe Muth and the Lost High Rollers.

Förband var de lokala The Laila Band, som består av en grupp musiker som tidigare spelade tillsammans i ett Pink Floyd-tribute band, Shine On. Nu har de slagit sig ihop med sångerskan Matilda Scough och spelar någon form av dansbandsschlagerdisco som är nästintill outhärdlig. Som tur är gästar gitarristen Hans Schakonat och drar loss några sköna solon som förutom lite härligt orgelsväng och ett trumsolo, räddar stämningen. Att de dessutom spelade i över en timme kändes lite väl drygt.

Men så äntligen är det dags för huvudakten, även om arrangören valde att vid presentationen uttrycka det som om det inte fanns någon huvudakt utan bara akter. Att det dyker upp lite intressanta konserter i Falkenberg är roligt, men lokalen är lite märklig. De kallar den för Grands nattklubb och känns helt fel att ha en rockklubb i. Det är lågt i tak och överallt är det vitmålat. Ljuset på scen är som från blåvita, kalla och sterila lysrör med följd att det känns som om bandet spelar i en frysbox, eller i någon sjukhuslokal. Ljussättning eller användning av projektorduken som fanns bakom scenen kan vara en idé till nästa konsert, som annars inte lockar särskilt mycket just på grund av detta (trots bra band, bör tilläggas).

Zoe Muth and the Lost High Rollers kommer äntligen på scen och öppnar utmärkt med The Runnning Kind. En låt som säger mycket om Zoe Muths musik i stort. Lugnt tempo, mandolindriven melankolisk melodi och en text om brusten kärlek som framförs med vacker och ärlig stämma som känns gjord för att sjunga country.

Zoe Muth växte upp i Seattle, en bra bit norr om de traditionella country-sydstaterna. Där diggade hon klassisk rock innan hon stiftade bekantskap med arbetarrörelsen och folkmusiken som ledde henne vidare längs med countryns traditionella och dammiga grusvägar. Här fann hon samma sorts texter som hon själv skrev, om tuffa levnadsvillkor, mörka arbetarhistorier och djupa whiskeyflaskor.

Sedan dess har hon tillsammans med sitt band Lost High Rollers, som tagit sitt namn från Townes Van Zandts No Lonesome Tune, gett ut två plattor med countrytwang mjukt som söderns bomull.

Lyckligtvis är ljudet i frysboxen riktigt bra och mixen mellan akustiska och elektriska instrument går fram fint. Zoes röst är ett välstämt instrument som med sin Seattle-dialekt får ett mysigt häng som lägger sig perfekt tillsammans med Lost High Rollers-musikerna, vare sig de spelar släpdans-låtar eller snabbare honky tonk.

Allt är precis lika bra och jag känner absolut inte att det på något sätt är jobbigt att de spelar “slöa” låtar. Men så gillar jag också släpcountry, inte minst när det är bra! Men Zoe verkar känna sådana vibrationer, kanske för att en del av den redan lilla publiken verkar försvinna efter ett tag och hon ursäktar sig för att spela slöa låtar och säger att deras musik egentligen inte är lördagskvällmusik utan kanske passar bättre på söndagsmorgonen. Kanske har det något att göra med att publiken till stor del verkar vara uppklädda och redo för fest, dans och ståhej.

Hursomhelst kör de på och Zoe spelar ett par låtar solo som nästan förstenar mig med hängande underkäke innan grabbarna kommer ut igen och rockar på med fullt ös. Mandolinisten Ethan Lawton är en fantastisk musiker som lägger små, subtila licks på precis rätt ställe som får låtarna att lyfta till nya höjder, smälta mina öron och fylla min kropp med välbehag. Dessutom övergår hans licks från sin subtila klang till rungande solon med ett flöde likt rinnande vatten.

Dave Harmonson är bättre på pedal steel än på sin elgura, men lägger ändå snygga grejer och bidrar till Lost High Rollers egna sound som är en ljuv mix av traditionsbunden country och nyskapande altcountry från staternas nordliga Stilla havskust.

Zoe Muth berättar att hon tycker att många människor arbetar alldeles för mycket på jobb som de inte alls tycker om och tills ganska nyligen jobbade hon själv som lärare. Hon bestämde sig dock för att sluta sitt dagjobb och testa att leva på musiken, något jag hoppas och tror att hon kan göra.