Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pearl
Little Immaculate White Fox, 2010
Skivbolag: Powerage
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-06-25
Hemsida: myspace.com/pearl

Frågan är hur mycket press det innebär att vara dotter till självaste Meatloaf? Innebär släktskapet att Pearl känt sig tvingad att gå i faderns fotspår, anamma hans musikaliska gärning och föra arvet vidare, eller kan det helt enkelt vara så att det var så här hon ville att plattan skulle låta? Frågorna är många när damen efter lång och trogen tjänst som backupsångerska till bland annat pappa köttfärslimpan och Mötley Crüe ger sig ut på en egen resa och ska stå på egna ben.

”Little Immaculate White Fox” låter nämligen långa stunder precis som man lite fördomsfullt hade kunnat förvänta sig. Det handlar om osexigt daterad gubbrock (även om den framförs av en kvinna), där Sweden Rocks allra mest envisa besökare tornar upp sig som den givna målgruppen. Det är musik som kallas för hårdrock trots att det inte är hårt för fem öre, om ni hänger med resonemanget. Precis som hos pappa Meatloaf. Som om Pearl, medvetet eller omedvetet bara fortsatt i samma spår.

Men hon vill minsann visa att hon har en egen identitet också och klämmer därför in influenser från så väl pop som något jag antar ska föreställa r'n'b på den här plattan. Det låter lite som ett försök till att göra det som LeAnn Rimes gjorde på soundtracket till den gamla 90-talsrullen Coyote Ugly. Inte så jättefräscht således.

Tänk er då LeAnn Rimes i ett möte med Meatloaf och ni förstår att den här debuten inte är någon höjdare. Jag undrar just vad maken Scott Ian (Anthrax) tänker när han står där bak i kompbandet.