Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Don Darlings
Pustervik, Göteborg
2007-11-07
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-11-13
Hemsida: www.myspace.com/thedondarlings

Efter att Strayfolks gått av scenen (se separat recension för fullständig genomgång av preferenser) är det snabba ryck som gäller. Dels för mig själv för att försöka snika en av de åtråvärda sittplatserna vid fönstret vid sidan av scenen, och dels för medlemmarna i Don Darlings att få upp sin utrustning. För det är mycket som ska upp. Jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig, eller ens om det är ett fel, men av någon anledning tänder jag till på stora instrument och stora skägg. Då snackar vi inte rent sexuellt, men nästan. Tänk då min stora förtjusning när jag ser en skäggig man komma insläpandes med en ståbas av, just det, stora mått.

Ändå kommer ståbasen att hamna i skymundan under resten av spelningen. I centrum står istället en man bördig från Texas, passade nog med smeknamnet The Reverend. Att kalla honom en man är nästan i minsta laget, han är stor nog för två, det är snarare hela hans karismatiska uppenbarelse som gör att det är svårt att låten blicken ta in så mycket mer än pastorn själv. Brylcreme i håret, långa buskiga polisonger och helt klädd i svart. Tanken går mot allas vår Johnny Cash, vilket inte är en helt oäven tanke, det är knappast så att The Don Darlings hymlar med sina influenser. Att ”det var bättre förr” skulle nog samtliga honkey-tonkmedlemmar i bandet hålla med om.

Ikväll håller jag inte med om det påståendet. The Don Darlings är bättre som ”nu” även om de helst av allt skulle vilja att de var som ”förr”. Låt mig frasera om det; The Don Darlings tar allvarligt på sin retro, men frågan är om 50-60-talets rock’n’roll någonsin har låtit så här bra i 2000-talsperspektiv? Trots The Reverends något begränsade utrymme, stor man liten scen är oftast ingen bra kombination, så finns det hela tiden en farligt attraktiv närvaro (även om Johnny Cash-grejen går lite väl långt ibland). Vilket smittar av sig till resten av bandet också, jag kan tänka mig att det finns en och annan liten flicka i publiken som inte skulle ha något emot att rumla runt lite grand på höskullen med valfritt utvald Don Darling. Själv avstår jag gärna rumlandet, men nästan gång Don Darlings bjuder upp till dans tänker jag leta upp min egen cowboyhatt och dansa logdans hela natten lång.