Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kristian Anttila
Svenska tjejer, 2010
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-09-29
Hemsida: www.kristiananttila.com

Kristian Anttila har väl egentligen för varje skiva mer och mer närmat sig det mognare lite mer kommersiella soundet. På ”Svenska tjejer” är det inte bara rakt upp och ner den snuskige popslyngeln som träder fram, även om han förstås försöker lura oss att tro det med sin vulgärproppade texter och Världens snuskigaste man. Istället är det en varierad betydligt varmare skiva som möter oss lyssnare.

Förvandlingen från oduschad popslyngel till något bredare sker på gott och på ont. De lite mer tillbakalutade spåren som bär spår av så väl bossanova som jazz är en ulligt skön fond att luta sig tillbaka i, visst är det så, men det är trots allt ändå så att det är i suggestiva Celine eller Sandra, där en karakteristiskt sprallig Anttila-gitarr leder vägen, som det verkligen bränner till. Det är när kopplingarna till hitlåtar som Smutser eller Självmordsblond blir tydliga som jag trivs med ”Svenska tjejer”. Resterande kan jag både ha och mista.

Duetten med Sylvia Vrethammar i Magdalena (livet före döden) är synnerligen överskattad medan samarbetet med suputen Olle Ljungström i Josefine däremot lockar till upprepade lyssningar. ”Svenska tjejer” har sina stunder, det är det inte tu tal om. Men vad fasen hände i Lena? I någon hemsk blandning mellan barnvisa och dansband sjunger Anttila om sin käresta som om det vore en gris. Mångbottnat, visst, men också fullkomligt uselt.