Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Johan Andersson
Promo 2002-2005
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-22
Hemsida: -

Punken möter visan. Två musikstilar som ändå måste ses som ganska skiljda från varandra. Där den ena består av rå turbulerande energi, frustration och viljan att visa att man verkligen existerar, består den andra av lågmäldhet, fyndighet med orden och naken utsatthet. Likväl finns det likheter, båda musikstilar behandlar (oftast) liknande sorts känslor och ämnen. Personligt mörker och svidande samhällskritik kan levereras likaväl ur en skrikande strupe som ur en lugn, viskande röst.

Göteborgaren Johan Andersson har sedan år 2000 försökt sig på ovan nämnda kombination. Starkt påverkad av punken som uttryckssätt och med musikaliska influenser som Lars Demian, Lars Winnerbäck och Cornelis Vreeswijk har Johan hunnit med att spela in en hel del musik. ”Promo 2002-2005” är en samlingsplatta av promomaterial innehållandes två låtar från de tre olika inspelningssessioner som ägt rum under åren 2002-2005.

Till en början måste jag påpeka att det hörs väldigt tydligt att låtarna kommer från olika tidpunkter i karriären. Dels finns det en tydligt uppåtstigande kurva vad det gäller det rent musikaliska, vilket måste ses som något positivt. Även ämnet för lyriken förändras. Fokus skiftar från att ha en mer personlig prägel till en början för att sedan bli till rena samhällskritiska manifest.

Tyvärr ror inte göteborgaren i land med projektet alls. Istället går han på grund och sjunker nästan ända ner till bottnen. För att vara en duktig vissframställare måste man ha ett flertal väldigt viktiga egenskaper. Man måste ha en röst som verkligen kan förmedla ett budskap, som kan ge kraft och tyngt till det som ska gestaltas. Man måste också vara en riktigt duktig textförfattare. Även där måste det finnas något som griper tag, något som ser till att innehållet verkligen träffar rakt i hjärtat eller varför inte utmanar hjärnan? Till sist måste man behärska sitt instrument, kunna skriva musik som hjälper till att lyfta fram lyriken.

Av dessa tre egenskaper besitter Johan Andersson endast en. Han behärskar gitarren, basen och rytmen. Detta till trots då det inte är någon direkt komplicerad musik han framför. Det är dock betydligt sämre ställt med röst- och textkvalité. Jag antar att det är här punkinslaget finns att skåda, rösten låter väldigt ansträngd men är på samma gång ruskigt intetsägande. Texterna känns banala, de handlar om händelser och samhällsåsikter som varken känns angelägna eller aktuella. Dessutom består de av halvtaskiga rim och märkligt ordval. Jag menar, ta en titel som Reflektion över det svenska välfärdssamhället, om man inte klarar att leverera ett väsentligt innehåll faller det hela ganska platt.

Låtarna sätter helt enkelt inga spår alls, likgiltigt är ett ord som passar in väl. Det enda positiva har jag redan berört men det tåls att upprepas, det finns en uppåtstigande kurva. En från början given etta i betyg har nu bytts ut mot en tvåa.