Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Johan Andersson
4 demos
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-17
Hemsida: -

Trubaduren, vispoeten, punkräven Johan Andersson slår på stort och bjuder Joyzine-redaktionen på samtliga sina fyra demoinspelningar. Här får vi följa honom från de första stapplande stegen år 2002 och fram till årets ansträngningar. Det är alltid kul att följa en artist genom flera demos och vara med om utvecklingen.

På ”Jag vill ge dig himlen” handlar det mer om att vilja än att kunna. Andersson levererar en svajigt raspig sånginsats, som om han vill vara både Thåström och Ulke (Dia Psalma) utan att vara nära att lyckas. Låtarna vittnar om att herrn har tittat på andra snarare än velat något på egen hand. Det är släpigt, krystat och han hittar inte alls fram till det där självklara uttrycket som finns hos förebilderna Lars Winnerbäck och Stefan Sundström. Med låtar uppemot åtta, nio minuter blir det mer än lovligt tråkigt.

Ser man på ”Jag vill ge dig himlen” enbart i form av ett steg i en utvecklingstrappa kan jag acceptera den. Annars är den bara jobbig. Andra bullar är det då på uppföljaren ”Gubben i lådan”. Här har Andersson släppt lite av sin raspröst och bjuder mer på sin charmiga göteborgska. Han har vågat skriva lite fartigare bitar och hittar på så sätt betydligt mer rätt än på debuten. Att arvet från föregångarna fortfarande gör sig väldigt påmint kan man dock inte bortse ifrån. Andersson har skapat sina egna återkommande karaktärer i texterna och Har du hört..? skulle ha kunnat vara med på Winnerbäcks ”Dans med svåra steg”. Klart bäst är titelspåret på en visdemo som är helt okej.

På ”Reflektion över det svenska välfärdssamhället” är tempot återigen ganska måttligt. Anderssons ton är cynisk och dyster och låtarna är i ärlighetens namn ganska ointressanta. Den här gången har musikanten dock lagt mer krut på produktionen och det gör att det hela låter större än tidigare. Påläggen med slingor har helt klart en poäng. Tyvärr är Andersson tillbaka i sin oklädsamma raspröst.

”Livet är ett helvete och vi är alla elaka djävlar” är sångarens bästa ansträngning, men skillnaden gentemot tidigare demoförsök är inte alls särskilt stor. Materialet bjuder återigen på mer fart och texterna är klart underfundiga. Men Anderssons problem är desamma som tidigare. Han hittar inte de där självklara poängerna i musiken som de ledande vispoeterna gör. Textraderna blir lite väl krystade.

Jag hade förväntat mig att utvecklingen från demo till demo skulle vara betydligt större. Men kvalitetsförbättringen i fallet Andersson är marginell. Han blir inte mer än en standardiserad vissångare utan spetskompetens. Visst är det småkul ibland, men här finns inget som motiverar för exempelvis ett skivköp. Det borde om inte annat finnas fler variationer i röstregistret hos sångaren. Mer nyanser krävs för att hans musikaliska verk inte enbart ska ses som grått.