Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Marilyn Manson
The high end of low, 2009
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-05-29
Hemsida: www.marilynmanson.com

Marilyn Mansons (eller Brian Warner om ni hellre vill) person har alltid varit intressantare än den musik han skapar. Utan att på något sätt ta äran av fantastiska låtar som The Beautiful People, The Dope Show, I Don't Like The Drugs (But The Drugs Like Me) och mycket, mycket annat från hans karriär vore det att ljuga att påstå att den mystik och de tabun som ständigt omgärdat karaktären inte hjälpt till att göra fenomenet till vad det är idag. Utan rabiata protestmöten, mordbeskyllningar och ett allmänt sex- och drogliberalt förhållningssätt till mänskligheten och samhället hade kidsen inte handlat slut på Manson-skivorna i butikerna.

Därför är det kanske inte så konstigt att förra långköraren ”Eat me, drink me” fick ett ganska ljummet bemötande och att den här skivan riskerar samma öde. I takt med att Marilyn Manson slutar vara kontroversiell slutar hans musik också att attrahera. Det är en sanning som det inte, hur mycket man än vill, går att manövrera runt. Brian Warner har blivit äldre, kramat det bästa ur sitt alterego och stagnerat. Då hjälper det inte ens att tramspellen Tim Sköld fått kicken och att Jeordie White (alias Twiggy Ramriez) återvänt som sångarens parhäst.

Höjdpunkten nåddes egentligen redan på ”Mechanical Animals” (1998). Sedan dess har Manson ägnat sig åt diverse experiment som hela tiden mynnat ut i en handfull fina låtar, men som aldrig riktigt imponerat som skivreleaser. Längs vägen har han också blivit mer och mer vuxen, ansvarsfull och flera gånger förälskad. ”Eat me, drink me” var en ren kärleksplatta, kanske var det därför den inte alls uppskattades av vare sig kritiker eller publik. Marilyn Manson ska ju vara arg och galen, inte kär och puttenuttig.

Att han återigen vänt blicken in i ett kompakt mörker talar naturligtvis, vid sidan av Twiggy Ramriez återkomst, för att det kommer gå bättre för ”The High End of Low”. Detta trots att det ganska såsiga uttrycket från föregångaren i mångt och mycket lever kvar även på den här plattan. Här finns inte många käftsmällar alls. Det är snarare ganska förväntad industrirock det handlar om där Arma-goddamn-motherfucking-geddon bara är en trött pastisch på tidigare framgångssagor.

Det börjar däremot lysande. Devour platsar utan problem på en topp fem över Mansons bästa låtar någonsin. Lugnt malande går över i ilsket kaos och för engångsskull låter det faktiskt som om sångaren menar precis varenda stavelse han spottar ur sig. Utöver detta guldkorn finns förstås några fina stunder till, men framförallt manifesterar ”The High End of Low” (skivtiteln säger verkligen mycket mer än man först kan tro!) det faktum att Brian Warners galne karaktär till rockstjärna inte alls är så kontroversiell som han en gång var.