Joyzine

[stäng]

Recension - Live

In Flames
Scandinavium, Göteborg
2011-11-19
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-11-20
Hemsida: www.inflames.com

Det är inte varje dag man blir tårögd under en konsert. Det är knappt ens att det händer någon gång om året, men när In Flames öppnar med tunggungiga Sounds Of a Playground Fading, när publiken sjunger hämningslös allsång i Deliver Us och Trigger och bandet dundrar in i en suggestivt mullrande superversion av Alias (en låt som inte är särskilt spännande på skiva, men här växer enormt), då blänker det bokstavligt talat till i ögonvrån.

När allsången sedan blir så öronbedövande att Anders Fridén helt och hållet lägger av att sjunga och rörd låter publiken ta hand om de avslutande refrängerna i Come Clarity är det total gåshud. Och då snackar vi inte någon emotionell gitarrpop utan ren och skär metal.

Fantastiskt hänförande.

In Flames kommer hem, säljer ut Scandinavium och så väl band som publik är så taggad att stämningen går att ta på. Det är mäktigt. Dessutom sätter de rutinerade herrarna upp en show som förmodligen är den snyggaste de någonsin kuskat runt med. Med en ljussättning som är fascinerande och som skräddarsydd för varje enskild melodi som framförs.

Tonvikten ligger på senaste plattan ”Sounds Of A Playground Fading”, varifrån hela åtta låtar hämtas. Bandet väljer dessutom helt rätt låtar från just det vaxet. Ropes och Darker Times är vrålsnygga, Where The Dead Ships Dwell gungar som aldrig förr och Liberation lyfter till en riktig stadionballad av smått episka mått. Det nya materialet passar som hand i handske i setlistan och framförs med välspelad pondus.

Resten är greatest hits. Den entusiastiska publiken som kommit lika mycket för att äta dem ur händerna som för att hylla In Flames gör förstås inget annat än njuter av studsmattan Only For The Weak, lättsamma Cloud Connected och den pyroteknik-pyntade avslutningsdängan Take This Life.

En gammal räv som undertecknad plussar så klart också gärna för den gamla trion Colony, Swim och The Hive. Just under dessa står det klart att In Flames faktiskt inte befinner sig jättelångt ifrån sitt ursprung där man befinner sig idag. Man har bara blivit väldigt mycket bättre på det man gör. Jag har sett det här bandet närmare 20-talet gånger och det är inte många av dem som jag spontant skulle sortera in som lika vassa som den här urladdningen.

Vad som håller mina fingrar borta från att trycka ner femman?

The Quiet Place börjar kännas lite väl träig, trist och slentrianmässig vid sidan av allt det nya materialet och efter 20 låtar och drygt en och en halv timme tar den stämningsfulla urladdningen slut alldeles, alldeles för fort...