Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Page
Nu, 2010
Skivbolag: Bonnier Amigo
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-06-02
Hemsida: myspace.com/dansandeman

”Nu” är en växare, en skiva som till en början mest känns anonym, snudd på obekväm med sina inte helt rättriktade texter på svenska, men som med antalet lyssningar växer och mer och mer vecklar ut sig i sin fulla prakt. Comebackande Page är långt ifrån några noviser, år och år av musikaliska gärningar i synthpopens tjänst har gjort sitt och musiken på det här återföreningsalbumet är långt mycket smartare än vad den först kan verka.

1983 tog orkestern sina första steg, då som trio. När Page nu åter träder in i rampljuset är det dock som duo. Efter massiva framgångar med bland annat BWO och S.P.O.C.K tyckte Marina Schiptjenko och Eddie Bengtsson uppenbarligen att det var läge att ta upp tråden igen. Och varför inte...

”Nu” är som sagt en växare. En laddning sirlig synthpop där melodierna tar tid på sig att utkristallisera sig. En vårdslös beskrivning skulle vara att kalla låtarna för försiktiga, för visst är det en aning återhållsamt. Page låter de analoga syntharna göra jobbet och Bengtssons leadsång är ganska tillbakadragen och anspråkslös. Men försiktig är fel ord. Det bevisar inte minst lysande Fyra väggar (som faktiskt har en och annan beröringspunkt med ledmotivet till Jönssonligan) där duon tar i från tårna. Snarare handlar det om ett reflekterande. Page gör år 2010 musik som är eftertänksam och sirlig och som nog vill säga mer än den gör.

För även om ”Nu” växer når den aldrig de där riktigt höga höjderna. Den innehåller några fina stycken och behagliga synthpoppassager, men blommar aldrig helt ut i vad jag klassiskt beskriver som full prakt här ovan. När resan knyts ihop av Min drog, en cover på Liquidos tjusiga Narcotic känns det ganska symptomatiskt. Det är så rätt, men ändå inte riktigt mitt i prick.