Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Band Of Horses
Accelerator, Stockholm
2008-06-24
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.bandofhorses.com

Det märks att Band of Horses är huvudattraktion under den första dagen av Accelerator. Folk samlas framme vid scenen långt i förväg, redan innan påriggningen har börjat. Förut har folk strukit runt som katter längs väggarna och knappt vågat sig fram när konserten har börjat. Men en förändring har skett, och när jag kommer tillbaka från min strandpromenad fem minuter innan konserten startar är det riktigt mycket folk i Stora Salen. Genom hela kvällen har jag haft på känn att det här kan bli något riktigt stort, bättre än det mesta jag har sett. Det är inte under några lätta omständigheter som Band of Horses äntrar scenen.

Några kompmedlemmar har blivit utbytta sedan senaste gången jag såg dem, på Sticky Fingers en regnig onsdag i mars. Då hade sångaren och frontmannen Ben Bridwell problem med sin hals och klarade inte riktigt av de allra högsta tonerna. Lägg där till en loj publik och resultatet blev inte vad jag hade förväntat mig. Inte den gången. Nu sätter man dock ribban högt från start med The First Song som självklart startnummer. Bens magiskt ljusa röst, som är som gjord för att skapa en mysig inramning, fungerar mycket bättre nu och mellan låtarna sporrar han ofta publiken med ”wohoo”-utrop. Bandet verkar tajtare, livligare, gladare och ja, helt enkelt bättre än förut.

Ben har även en förmåga att kunna interagera med både bandet och publiken. Med stamp i golvet (inte det gamla countrystampet som ni tänker på) får han igång sitt band och med de nämnda ”wohoo” får han publiken att jubla. Det verkar så enkelt, men det är nog det sista det är. Att kunna skriva en låt som, säg, The Funeral som håller efter tre år av genomlyssningar måste vara nog så svårt. Att dessutom kunna framföra den live med samma intensitet som i studio tyder på klass. Andra låtar som etsar sig fast i minnet är The Great Salt Lake, som med tre gitarrer och en orgel kör över en, och den fortfarande lika knäckande No one's gonna love you.

Vi bjuds även på en del nytt ikväll och åtminstone en av låtarna bådar mycket gott för framtida alster från Seattlebandet. Mina förväntningar infrias nästan, och Stockholmsnatten har aldrig varit så vacker som i tisdags kväll när jag gick, helt själv, nynnandes på The Funeral.