Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Humanzi
Sticky Fingers, Göteborg
2008-03-28
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-03-29
Hemsida: www.myspace.com/humanzi

Varför står det The Chuck Norris Experiment på trummor, stärkare och backdrop? Nog borde väl irländska postpunkarna i Humanzi ha sina egna grejer när de är ute på turné? Framförallt nu när de är ute på en turné som är tänkt att verkligen lansera gruppen i Sverige med omnejd? Kanske är det så att The Chuck Norris Experiment inte har spelat än, trots att jag är ute i senaste laget, det skulle förklara scenens utsmyckning mycket bättre. Det är inte särskilt mycket människor i lokalen heller, förbandet kan inte ha spelat än.

Och se där, nu kommer det upp folk på scenen… Men… är inte det där Shaun Mulrooney, Colm Ruthledge, Gary Lonergan och Brian Gallagher? De har tighta läderjackor, yviga frisyrer och tonvis med attityd. De ser ut som Humanzi, de låter som Humanzi - jag drar slutsatsen att det är Humanzi som står på scenen. Humanzi är förbandet. Vad är det frågan om?

När jag tänker efter är det förstås inte så konstigt. Humanzi må vara hypade på Irland, ryktbara i England och residerandes i Berlin, men i Sverige vet folk knappt att de existerar. Alltså är det ett mer säkert kort att sätta lokala, och brutala, The Chuck Norris Experiment som huvudattraktion. En strategi som drar folk, men tyvärr inte till Humanzis gig. När läderjackorna börjar spela ekar större delen av utrymmet framför scenen oroväckande tomt.

Vilket Humanzi inte bryr sig om det minsta förstås, de spelar för fullt galleri ändå. Och vilken spelning sedan. Det har gått tre år sedan releasen av kaxiga “Tremors”, vilket innebär att kvällens spelning domineras av nyskrivet material som kommer dyka upp på uppföljningsplattan som släppts i slutet på annalkande sommar. Låt mig säga såhär, det hörs att gruppen spenderat tid för att skriva materialet i Berlin, det är mörkt, det är pulserande och det är syntigt.

Varje gång jag försöker beskriva Humanzis musik är allt jag kommer att tänka på ordet underground och städerna New York, London och Berlin. Någonstans där finns det jag försöker beskriva. Detta något finns också i själva framförandet, i poserandet, i den påträngande intensitet som skapas. Jag är mållös, jag är golvad. Tankarna går tillbaka till den makalösa spelning Black Rebel Motorcycle Club fyrade av på Pampasscenen Hultsfredsfestivalen 2003, när de turnerade på den första, självbetitlade plattan.

Omständighetsmässigt når inte Humanzi dit förstås, även om nyanlänt folk stannar och tittar nyfiket, höjdpunkten av stämningsreducering kommer när fullaste biffen (med underarma i klass med Karl Alfred) på ställen ragglar fram och börjar fylledansa, “Öh, heavy metal!”. Men spelningen lämnar ändå ett rejält avtryck. Det skulle inte förvåna mig om det när Humanzi återvänder nästa gång handlar om Sticky Fingers Top Floor och betydligt fler i publiken; då kommer det bli hur bra som helst.