Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Symphony X
Paradise Lost, 2007
Skivbolag: Inside Out Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-02
Hemsida: www.symphonyx.com

I och för sig är det precis vad Symphony X har byggt exakt hela sin karriär på. Men när jag lyssnar på ”Paradise Lost” kan jag inte låta bli att fundera över hur det hela hade låtit om bandet skurit ner en aning på sin progressiva sida, inte helt och hållet men lite grann, och skippat åtminstone hälften av alla sina bajsnödiga solon. Förmodligen hade skivan då närmat sig att vara det mästerstycke fler recensenter (felaktigt) redan utnämnt den till.

För att vara en platta med progressiv metal är ”Paradise Lost” naturligtvis oväntat bra. Bakom de svulstiga progarrangemangen döljer sig väldigt mycket dynamiskt att njuta av. Symphony X och dess hovkompositör Michael Romeo har ett imponerande sinne för detaljer och Russell Allen är när han skippar sitt värsta heavy metalylande en utomordentlig sångare.

Samtidigt som ”Paradise Lost” är en på många sätt aggressiv skiva har den en popighet som överraskar. Flera av sångmelodierna smyger in en catchighet som inte hör till vanligheterna inom progressiv metal. Det är här jag tror att Symphony X skulle ha tjänat på att skippa några av sina snårigare tankebanor. Det hade i och för sig inte varit vad fansen förväntat sig av gruppen, men det hade i mina öron bara gjort skivan bättre. I progressionen ligger också att våga utmana och bryta ny mark.

En sådan sak som att jag flera gånger på raken koncentrerat lyssnar på en över timman lång skiva med progressiv hårdrock säger dock mycket om klassen. Symphony X har något fascinerande som gör att det trots för många förhatliga solon är svårt att slita sig.