Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Deportees
Siesta!, Hässleholm
2009-05-28
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-05-29
Hemsida: www.deportees.se

Första bandet jag ser under torsdagen som samlar en publik värd namnet. Befriande på något sätt, att klockan äntligen har blivit tillräckligt mycket för att publiken ska överstiga ett fotbollslag till antalet. Snart förstår jag varför. Umeåbandet Deportees spelar precis den musik som känns förknippad med festival och sommar. Uppsluppen, chosefri, ärlig och känslofylld. Bandet bakom sångaren Peder Stenberg är inte alls bakom utan bredvid, högst närvarande. De engagerar, så till den grad att Dennis Lyxzén från The (International) Noise Conspiracy kan stå i publiken utan att någon tar notis om honom. Han konstaterar, något ironiskt, att han är gammal. Ja, i den här publiken är han troligen åldermannen.

Musiken är väl inte så märkvärdig egentligen. Svängig poprock med en soulig attityd, kryddad med congas och countryvibbar. Nej, vad som är värt att notera är hur bra Deportees är på vad de gör. Det är grymt tight, snyggt och låter så naturligt att det känns kriminellt att inte fler lyckas med det. Den här typen av svensk musik på engelska är på ytan något tämligen osexigt, men i det här fallet representeras arten på bästa sätt.

Det svänger som sagt, och jag förstår att inte många klarar av att stå still. Oberörd verkar inte finnas. Musikerna är taggade och föredömligt utrustade med vatten, inget annat. Det bäddar för den genomgående höga kvaliteten. Det både hörs och syns att de har kul och låtarna från nya plattan "Under The Pavement - The Beach" faller lika väl ut i publiken som de äldre alstren. Som en avslutning på en riktigt lyckad fest, där den sista energin måste drivas ur kroppen. En tanke som slår mig är att det är precis så här mycket Bruce Springsteen som svenska band mår bra av att införliva i sig själva när de spelar live. Moneybrother har en del att lära.

Det finns dock en sak som för mig blir väldigt fel med den här spelningen. Efter konserten hinner det gå tio minuter, sedan har jag i princip glömt det mesta jag upplevt. Än värre, jag saknar det inte. Konserten är för de på lycka, eller kanske alkohol, berusade festivalbesökarna. Det exkluderar mig, för jag hittar inte det där jag önskar fullt ut. Jag tycker det är bra musik, men till mig når det inte hela vägen fram. Kanske är det genren som är mossig, att jag har utvecklat en förutfattad mening som måste överträffas för att jag ska vara helt nöjd. Kanske är det inte mig Deportees i första hand riktar sig överhuvudtaget, eller också är det jag själv som blivit mossig. Hursomhelst känns betygsfyran, om inte helt given så åtminstone grymt välförtjänad. Inte minst för spelglädjens skull.