Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Liberator
Too much of everything, 2000
Skivbolag: Burning Heart
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.myspace.com/liberatorsweden

Vissa band tar tid på sig. En del får harva på små klubbar under hela sin karriär, medan andra deltar i två avsnitt av Micky Mouse Club och signerar sedan ett skivkontrakt hos Sony. Liberator har harvat länge och gör det fortfarande på sätt och vis, men visst börjar det att lossna för dem. Deras nya album (släpptes i början av juni) heter "Too much of everything" och avnjutes givetvis, liksom all skapop, bäst live. Bandet har länge varit medvetna om att de aldrig lyckats fästa den intensitet de har live på en skiva. Även om nya albumet är mycket bra, givetvis extra bra på hög volym vilket ger livekänsla, men det känns ändå lite dött. Man kan tycka att det hade räckt med att spela in en livekonsert för att få den gedigna plattan. Så har bandet dock inte gjort, utan för tredje gången försökt fästa det utmärkta låtmaterialet i en studio.

Robert Ylipää sjunger rent och kraftfullt, men vissa låtar är ändå inte speciellt snygga. Låten Lucky Idiot är på gränsen till påfrestande och kunde lika gärna uteblivit. Men å andra hand är de träffsäkra spåren Boy & Girl Routine och 21st Anniversary precis så bra som man vill att skalåtar skall vara. En stor del drar åt reggaehållet, en musikstil som gungar mer än en liten träeka ute på öppet hav. Blåssektionen, bestående av trombon och saxofon, ger musiken ytterliggare fyllnad och bredd. Det är ju som bekant typiskt ska att fylla låtarna med blås och kontrollerat ös.

Texterna har varierad kvalité och är enligt cd-konvolutet skapade, liksom musiken, just av bandet tillsammans. Robert Ylipää lägger sin brittiska accent som en fet smörklick över musiken och utsvängningarna kan för vissa bli lite irriterande. Nog låter det proffsigt och välformulerat alltid, men det är lätt att glömma bort musiken och istället helt ägna sig åt att lyssna till Roberts uttal. Vissa texter skulle kanske låta uttänkta och finurliga, men några blir nästan fåniga på kuppen. Once You Start (You Can't Stop) har en utmärkt refräng men texten tar tyvärr uppmärksamheten ifrån versen som fallerar totalt.

Låtmaterialet är i övrigt mycket varierat, vilket såklart både lämpar sig live och på skiva. Cutback (Will Hit Back) är ett utmärkt exempel på hur man kan använda akustisk gitarr, blås och stämsång tillsammans på ett ypperligt sätt. Den klämkäcka framtoningen blir betydelselös när Liberator verkar i sitt esse, avskalat men ändå upplyftande och korpulent.

"Too much of everything" är inte en skiva som räcker speciellt länge. Trots att många av låtarna är bra blir de snabbt ytliga och man längtar återigen tillbaka till Nefertiti där bandet lyckades ge sina låtar det där lilla extra. Den fungerar helt enkelt som en liten kärnladdning som snabbt exploderar, men sedan försvinner spårlöst...