[stäng]

Ett framtidshopp jag vill prata musik med

I dagarna är Amanda Mair högaktuell med ny singel. De uppmärksamma har hört hennes tidigare singel ”House”, annars är hon mest bekant som look-a-like till Vanessa Paradis. Och frågan är om det är sådana vägar som är snabbast för en 17-åring som media inte vågar prata musik med.

Jag har en svaghet som jag inte är särskilt stolt över och jag vet inte var den kommer ifrån egentligen. Jag är ju inte typen som tycker det alls är så intressant med stelbenta foton framför kala reklamförsedda väggar, gäster med tvångsnärvaro och innehållslösa tal och motiveringar som glömts till nästa morgon. Ändå ska jag tvinga mig att sitta timtal framför dem och studera. Dessa galor och musikpris - detta branschens egna ryggdunkeri.

På senare år har det blivit alltmer plågsamt. Inte nog med att man faktiskt måste leta fram dem då ingen tv-kanal förståeligt vill ta i dem - dessutom brukar de vara rent ut sagt outhärdliga att se på. Och varje gång för att konstatera, vad var detta bra för?

Men det var faktiskt inte alls det den här texten skulle handla om. Det var snarare det som kom ut av att än en gång ha tvingat sig ner framför en av dessa galor bara för att svagheten sa så.

Rockbjörnen i somras var som väntat lika delar pinsam som ogenomlidlig med Elsa Billgren vid rodret och Dregen som sidekick. Men när årets låtar skulle presenteras lyckades ett rätt ändå träda fram. Man lät Amanda Mair få spela skiten ur dem helt enkelt.

Under våren och sommaren har man kunnat höra hennes debutsingel House spelas varm och igår släpptes uppföljaren Doubt. Och det är inte utan att man ändå känner lite framtidshopp gro i det åldrande hjärtat. Tjejen är 17 år och har helt hållit sig borta från talangtävlingar och tv-sända auditions och ändå lyckats skapa lite buzz kring sig. Kanske huvudsakligen i look-a-like-sammanhang men även för sin poppigt rena röst.

Och jag tror helt ärligt det är det vi vill se i ett musikklimat där Idol-Olegs oskrivna, ja, noterna oskrivna, låt Känn ingen sorg för mig Anders Borg får de största rubrikerna när den stoppas. Det är inte konstigt att det vi kallar folkligt och populärkulturellt känns hjärntvättat och urholkat.

Jag har sett fram emot Amanda Mairs fortsatta artisteri och känslan inför det kommande debutalbumet i vår är lite liknande Eric Hassles för några år sedan. Mairs små fina smakprov inför debuten lovar gott för ett nytt, skivbolagsdrivet, popfenomen.

Samtidigt är det bara att konstatera att det ibland kan vara lika så gott att låta en 17-åring vara 17. Jag lyssnar på den retrosnyggt producerade Doubt och konstaterar att det låter bra - men samtidigt vilken smörja till text hon fått jobba med. Män i 30-årsåldern borde inte försöka sätta sig in i en 17-årig tjejs vardag. Jag tycker den banala kärleksskildringen i Mairs egenskrivna Skinnarviksberget i så fall håller sig bättre.

Men vad jag verkligen kan sakna är inte män som kan agera 17 år, utan snarare ett mediaklimat som vill hantera 17-åringar som musiker. För skillnaden mellan Eric Hassle och Amanda Mair är att när Hassle slog igenom blev han symbolen för en produkt som fått växa fram i bakgrunden och en diskussion kring artisters utformning kunde anas, medan Amanda Mair bara ses som ung. Punkt. Inte befogad till att prata musik ännu.

I år är Amanda Mairs ålder den genomsnittliga i Idol och 17 år inte längre en konstig ålder att slå igenom på. Du behöver tidigt skapa dig ett namn i media, för att sedan få några år på dig att tvätta det innan karriären ska ta fart. Men frågan är om det ska vara tvunget att smutsa ner sitt namn bara för att synas. Om det inte är dags att åldersfixerade Sverige nu ser artister för hur de låter.

Och då kommer Amy Diamond alltid låta 13 men Amanda Mair - henne kan vi väl få prata musik med redan nu?

Eva Linde 2011-10-20

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer