Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lars Winnerbäck
Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen, 2009
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-09-24
Hemsida: www.winnerback.net

Det har talats om att Lasse Winnerbäck plötsligt låter som Kent, eller Thåström och kanske är det precis så det är. Men bara om man ser till ytan. Att drapera låtarna i en för östgöten ny och lite svalare ljudbild är bara ett sätt att snyggt maskera att han inte gör annat än upprepar sig själv på den här skivan.

Det kan tyckas som hårda ord, men när det kommer till Lasse Winnerbäck har år och åter år av briljans skapat förväntningar som är skyhöga och som han får svårare och svårare att leva upp till. Det är helt rätt att fokusera på att den produktion och de arrangemang med skränig elgitarr och kylig synth som herrn nyttjar på den här skivan doftar så väl Kent som Thåströms sentida sologrejer. Till och med att synthslingan som genomborrar singelsläppet Jag får liksom ingen ordning låter som direkt nallad från Melody Club. Men det är bara kosmetika. Låtarna har inget med nämnda artister att göra, det är klassiska Lasse-kompositioner, om än svagare än vad vi blivit vana vid.

När jag trodde att Lasse hade börjat stagnera efter ”Vatten under broarna” gick han igenom en uppslitande separation och vips så exploderade det formidabla skilsmässoeposet ”Daugava”. Nu verkar det som att det har hänt för lite i hans liv igen och följden av det är att sångerna inte känns fullt lika angelägna. Den inledande duon Järnvägsspår och Kedjebrev är förvisso bra låtar, men långt ifrån några av karriärens toppstunder. I övrigt känns materialet lite ljummet. Bra låtar, men inte så spännande att det är motiverat att plocka fram skivan framför något annat i den digra diskografin. Kanske främst för att många av låtarna låter som lite sämre kopior av sådant han spelat in och triumferat med tidigare. Någon talade om skrivkramp, det är väl lite att ta i, men att man kan ställa högre krav på den här mannen är givet.

Men sen är det ju så att Lars Winnerbäck får drapera sin tonkonst i hur mycket Kent-produktion han vill och gäcka oss med halvdana plattor, jag kommer ändå inte att kunna hålla mina nyfikna öron borta, det kan inte hjälpas. Det finns en sorts sugande magi där någonstans bakom kryptiska texter och simpla melodier. Det gör det även på ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” om än i lite mindre skala än tidigare.