Joyzine

[stäng]

Krönika

När för många kockar blir realitet

Säg den som inte backat ur en butik för att musiken den spelar är något annat än vad du för tillfället är upplagd för. Eller den som trott den hamnat på fel restaurang då thailändarna plötsligt spelar country. Offentlig musik måste vara en utmaning att sätta ihop, så vad händer då om den läggs helt i kundernas händer?

Caféet intill har tolkat devisen "vi finns till för våra kunder" som att det är kunderna som ska bestämma musiken i lokalen. Och det är väl en vacker tanke i och för sig. En öppen Spotify-lista agerar jukebox och kunderna, de flesta skjortbärande kontorister, kan när de får tråkigt slänga upp sina favoriter i listan och sedan glada i hågen gå och beställa sin dubbla espresso och känna att de fått sätta sin prägel på favorithaket.

Och jag måste ju erkänna att det är lite, ska vi säga... intressant att se vad som kännetecknar detta cafés besökare. Här kan vi se, föga förvånande eftersom jag bor i Linköping, att Lars Winnerbäck och hans albumaktuella adept Melissa Horn givetvis finns med på listan men att de i popularitet knappast slås av flerfaldigt valde Johnny Cash. Och att Noice är något man uppenbarligen får aptit av liksom som att Owl City kan få det vattnas i munnen.

Men problemet är inte någons direkta musiksmak. Problemet är att min kycklingsallad inte smakar bättre mellan Jay Smith, Fever Ray och Gyllene Tider. Att man liksom får en klump i halsen bara av den spända väntan kring vilka artister som blandas härnäst.

Det är inte meningen att låta gammaldags och djupsinnig och det var absolut inte bättre förr. Men där i blandbandstrasslet så ansträngde man sig iallafall till att göra blandningar som sa något. Ja, som sa något mer än att våra gäster tycker det är fullständigt naturligt att lyssna på Ella Fitzgerald följt av Hoffmaestro & Chraa samt Sofia Jannok.

Spellistorna har blivit ett enkelt sätt att marknadsföra sig på och visa engagemang - oavsett arbetet bakom. Artister gör spellistor som läggs upp på diverse samarbetspartners sidor medan tidningar, skivbolag och diverse communitys använder dem för att synas och ge tillbaks till sina kunder. Och tanken är som sagt god, men varför försvinner den alltför ofta? Varför har det blivit viktigare att göra listor för sakens skull än att uttrycka något genom dem?

Tanken, den vackra tanken, vad blev det av den?

Jag har aldrig haft ro till att skaffa mig ett favorithak där jag kan äta min saffransskorpa och slurpa i mig min latte, men om jag skulle ha ett skulle det inte vara caféet där jag blir schizofren bara av att gå in. Det skulle nog vara haket som vet att en kaffe smakar bättre till Leonard Cohen än till Timbuktu. Haket som går efter devisen "Vi ger kunden en upplevelse starkare än vad den själv visste fanns".