Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Earth
The Bees Made Honey In The Lion’s Skull, 2008
Skivbolag: Southern Lord
Av: Carl Potvin Johansson
Publicerad: 2008-02-11
Hemsida: www.myspace.com/earthofficial

Min flickväns gamla rumskamrat brukade oja sig när Reverend Bizarre spelades på stereon. Hon tyckte att det var så långsamt att hon blev självmordsbenägen. Earth är definitivt inget band för henne, och inte för någon annan som har problem med långsam musik. De är inte bara långsamma – utan väldigt långsamma.

Det kallas drone metal och är en subkategori till doom metal. Precis som namnet antyder bygger det på ett sorts drönande. Med en snigels hastighet maler nedstämda instrument samma toner om och om igen. I bakgrunden hörs brummande, surrande och hummande. Helheten blir ett sorts tungt, mörkt och monotont psykedeliskt mantra som hela tiden upprepas.

Vid skivans slut undrar jag om de sju spåren egentligen bara är en enda lång låt som de hackat upp. Den 53 minuter långa skivan går i princip i samma takt – och möjligtvis melodi – rakt igenom. Inte oväntat känns det som att vakna upp ur ett transliknande tillstånd när skivan är slut.

Det finns en del obskyra subkategorier i metalfacket som är värda att utforska. Drone är nytt för mig, men har många likheter med stoner/doom, som jag gillar. Earth är tydligen lite av legender och föregångare i genren och har släppt ett gäng plattor i olika inkarnationer sedan starten 1990.

”The Bees Made Honey In The Lion’s Skull” är en både mysig och mystisk skiva. Det är tungt och silkesmjukt på samma gång. Mörkt och nedstämt men också vackert och positivt. Miami Morning Coming Down II (Shine), är ett utmärkt exempel på det. Vackert och mysigt, men tungt och mörkt.

Samtidigt känns helheten något medioker. Det slöa tempot kan vara en anledning till att det känns som att Earth har mer att ge men håller tillbaka. För min del får de gärna ägna sig mer åt att utforska oupptäckta marker, med längre och vildare instrumentella utsvävningar.

Att jazzvirtuosen Bill Frisell sitter in på tre låtar tyckte jag till en början verkade mest som en PR-grej, då det gjorde varken från eller till. Men hans bidrag växer med tiden, helt klart.

Hung From The Moon är härligt jazzinspirerad, och flyter fint förbi när Steve Moore lämnar Hammondorgeln och ägnar sig åt rinnande pianospel.

Ett originellt och roligt band, som trots en relativt medioker skiva, redan har fått mig att gräva i backkatalogen.

Ett livemöte hade varit intressant. Vilket efter en check på deras turnéplan för i år inte ser lovande ut. En konsert i Sverige, och inte i Stockholm, utan i Göteborg – på en söndag.

Grattis Göteborg, gå och se Earth, den andra mars på Nefertiti.