[stäng]

The Winston Solution Good things will come to those who can't wait Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2005-12-20 Hemsida: www.thewinstonsolution.com

---

Herrar i höga hattar, damer med korsett och stora grandiosa klänningar. Herrarna har sina promenadkäppar, damerna ett litet paraply för skugga. Tidsepoken skulle kunna vara mitten av 1800-talet. Den lugna, lätt smekande och bedövande musiken som spelas i salongen eller i bersån tillskrivs herrarna Erik Jonsson och Jonas Lundvall – The Winston Solution.

Nu har jag fått lite hjälp på traven att bilda mig den här bildliga mentala föreställningen, av The Winston Solution själva. Skivans konvolut vittnar om att detta måste vara en liknelse de fått höra förut, eller en idé de rent av arbetar efter, det föreställer i alla fall idel förnäma herrar i höga hattar. Med lite god vilja kan man också tolka in en blåsorkester som spelar i någon form av salong.

Det hela handlar om lofi-pop av det enklaste slaget. En stämma (med tydlig brittisk accent), en trumma, en gitarr, sporadiskt gästspel av stämningshöjande instrument (så som klockspel, stråkar, trumpet, dragspel och flöjt) och ett snirkligt piano. Mer än så behövs inte för att snickra fram ett helt knippe med fina små sånger. Salongsmusikliknelsen är faktiskt inte helt dum, The Winston Solution spelar en typ av tillbakalutad sällskapsmusik som man egentligen inte lägger märke till, den finns bara där som en del av atmosfären. Vilket i sig är deras styrka, när man väl börjar lyssna mer intensivt på låtarna i sig lämnar de efter sig lite mer att önska.

Men det är ändå svårt att helt sätta fingret på vad. Slentrianmässigt och snabbuttömmande är ord jag fastnar för. Låtarna är utan tvekan vackert komponerade men det lyfter aldrig riktigt. Kanske beror det på att sången rör sig inom samma sorgsamma landskap skivan igenom. Bara en gång under resans gång klickar det till. Left Hand Writing, har något moment som faller mig mer i smaken. Det finns en aningen större dos popkänsla, mer dur än moll, än vad man kan finna i övriga låtar. Ett extra plus till den romantiskt kittlande titeln.

Trots detta står jag ändå inför ett dilemma, kvalitén på sången är bra, låtarna är i alla fall tillräckligt bra, ändå blir skivan bara mer och mer till en gäspning. Kanske har det mest med genren att göra? För att återknyta till inledningen, det är nog just i salongen den här sortens musik passar in. Som ett litet hummelsurr någonstans långt bak i ljud- och minnesbilden.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer