Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

V/A
Trail Of The New Riders, 2007
Skivbolag: Flower Productions
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2007-09-18
Hemsida: www.celophaneflower.com

Som en utväxt från det anrika country/rockbandet Grateful Dead bildades New Riders Of The Purple Sage i slutet av 60-talet i San Fransisco. Deras karriär accelererade snabbt, mycket tack vare samarbetet med Grateful Dead, som de också turnerade en hel del med under 70-talets början. Så småningom fick bandet följa med på allt större turnéer, bland annat med storheter som The Band och Janis Joplin.

Albumet ”Trail Of The New Riders - A Tribute To The NRPS” är ett samarbete mellan flera band och deras vänner som delar intresset för NRPS musik. De har handplockat låtar från bandets fyra första album och spelat in dem som en hyllning till sina hjältar. Ambitiöst? Svar ja, men visst är det en spännande och annorlunda idé.

För att vara ärlig är jag själv ganska obevandrad i NRPS låtlandskap. Hur exakt Trail of the New Riders har lyckats med sina tolkningar kan jag av den anledningen inte uttala mig om. Men jag kan konstatera att albumet fångar en mycket tidsenlig och färgstark stämning redan från första ackordet. Suveräna On My Way Back Home och avslutande Gypsy Cowboy är till exempel precis så där vemodiga att det bränner till i hjärtat. Stämsången är smakfull, sången håller för övrigt genomgående hög klass och instrumenten sjuder av liv. I det mycket skickligt handmålade omslaget återfinns givetvis motiv från vilda västern och i mittuppslaget stoltserar en häftig bild på en saloon.

Efter några genomlyssningar av ”Trail Of The New Riders - A Tribute To The NRPS” konstaterar jag att det är de sparsmakade låtarna som håller lågan brinnande. Dessvärre ryms allt för många låtar som platsar i kategorin ”gubbrock” på albumet, som enligt mig är mindre tilltalande. Gitarronanin i Death and Destruction är säkerligen precis lika provocerande i originalet, men inte desto mindre meningslöst och svårsmält för det. Turligt nog väger de starka låtarna upp bottennappen och sammanfattningsvis konstaterar jag att det här nog är ett album som jag kommer plocka fram lite då och då när jag vill återkalla bilden av en rökig saloon eller en ensam cowboy som långsamt rider bort i skymningen.