Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

V/A
Skitliv!, 2009
Skivbolag: D-takt & Råpunk Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-10-06
Hemsida: myspace.com/dbeatrawpunk

Det landar många kommentarer på Joyzine från människor som är upprörda över specifika recensioner och högfärdigt beskyller oss för att inte vara objektiva. Det är fullkomligt imbecilla beskyllningar. Hur förhåller man sig objektiv till musik? En konstform och kulturyttring som är skapad att, vilken genre det än rör sig om, mana fram känslor och på ett eller annat sätt säga något. Det är givet att det är fullkomligt omöjligt att hålla sig objektiv till något sådant. En recension måste så klart alltid vara subjektiv.

Men låt oss leka med tanken. Om man recenserade musik objektivt, vad skulle då vara variablerna man rättade omdömet efter? Spelskicklighet (Hmm, Andersson tog inte det där ackordet helt korrekt, intonationen där var inte prefekt)? Försäljningssiffror? Skivbolagstillhörighet (vilket skulle kräva en objektiv skala där olika bolag rangordnades på liknande sätt)? Oavsett vilket, punk skulle inte ha en chans. Skivor som ambitiösa samlingen ”Skitliv!” skulle förpassas raka vägen till skamvrån.

För punkband säljer inte särskilt mycket och spelar för det mesta inte särskilt väl. De skriver fan knappt ens särskilt starka låtar, men det finns mycket själ och hjärta inom genren. Själ och hjärta var precis vad som präglade det fanzine som ligger till grund för den här samlingen. Genom tio nummer ställde pseudonymerna Challe och Fisbrallan korkade, efterblivna och rent elaka frågor till renommerade svenska mangelplutoner. Alltid retade det någon.

När hemligheten nu är ute (vilket av upphovsmakarna beskrivs som en lättnad) knyts hela konceptet ihop med en dubbelplatta döpt efter fanzinet. 48 av gängen som intervjuats deltar och det är en punkslakt som bjuds rätt igenom. Den goda smaken är precis lika långt borta som i fanzinet.

Här finns hypade akter som Totalt Jävla Mörker, Massgrav och Skitsystem sida vid sida med snuskpellarna Rövsvett, hyllade Anti Cimex, kompromisslösa Disfear och klassiska Driller Killer. Bara för att nämna några. Den gemensamma nämnaren är kort och gott punk och att gängen häcklats av Skitliv!.

Som helhet är det ganska enformigt och det är väldigt få av akterna som ställer upp med riktigt gångbara låtar. Men jag är tillbaka i tonåren när jag lyssnar och det är angenäma känslor av själ och hjärta som blossar upp. Det finns en hel del charm med den här plattan och när jag skriver det är jag inte det minsta objektiv.