Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Thunder Express
Republic disgrace, 2007
Skivbolag: Razzia Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-03-27
Hemsida: www.thunderexpress.se

Jag minns när den då förhållandevis okände gitarrhjälten Robert ”Strängen” Dahlqvist tog över tjänsten i The Hellacopters efter Dregen och några inhoppare. Första gången jag läste nyheten var i Göteborgs Posten på en solbedränkt balkong hemma hos föräldrarna i Skövde. Det snackades mycket då, skulle han klara att fylla den kostym han ålagts att dra på sig?

Det där var evigheter sedan. ”Strängen” har skött sig med den äran och till och med suddat ut bilderna av att det någonsin varit någon annan som hållit i Hellacopters-guran. Han har blivit ett med den svenska rockscenen och är nu till och med framme vid sitt andra soloalbum med sidoprojektet Thunder Express. Det är starkt jobbat av en rockälskande pojkspoling från Uddevalla.

Där debuten ”We Play For Pleasure” handlade mest om frontpersonens flinka gitarrspel är ”Republic Disgrace” mer låtorienterad. ”Strängen” tar vid där The Hellacopters slutar och tar soundet tillbaka till sina rötter. Med andra ord handlar det om tillbakalutad rockmusik som doftar brytpunkt mellan 60- och 70-tal. Finstämda bitar av Rolling Stones är inte en allt för dålig liknelse.

Hantverket är fint och till stora delar ganska lugnt. ”Strängen” må inte vara den största av sångare, men hans röst fungerar helt okej i den spartanska omgivningen. Någon textförfattare har han dock aldrig varit, men vad spelar det för roll när han har celebra kompisar? Bland textmakarna på skivan hittar vi bland annat bekanta namn som The Hellacopters-polaren Kenny Håkansson, Mattias Hellberg (Hederos & Hellberg) och Ebbot från The Soundtrack Of Our Lives. Sämre partners kan man ha.

Som helhet är ”Republic Disgrace” en hemtrevlig retrotrip som i hemmets lugna vrå gör sig alldeles utmärkt. Loungerock som ibland hade tjänat på att ha lite mer klös i sig. De vassaste numren är stillsamma Matrimotion och avslutande balladen Panic.