Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stilett
S/t, 2014
Skivbolag: Citybird
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2014-01-16
Hemsida: facebook.com/radiostilett

Hur många band som spelar gatupunk och sjunger om sin tillvaro på svenska har ploppat upp de senaste åren? Förmodligen fler än vad som går att räkna på båda händernas fingrar i alla fall och stjärnspäckade Stilett är nästa orkester att lägga på minnet.

Tanken var aldrig att det skulle bli ett riktigt band, men när Adam Nilsson (Tysta Mari), Crippe Määttä (Bombshell Rocks) Thomas Åberg (Twopointeight) och Inge Johansson (The International Noise Conspiracy) började latja blev det så pass bra att Stilett ganska omgående var ett faktum. Intentionen att lira Rancid-punk på svenska blandas med störtsköna Ebba Grön-vibbar och spelglädjen är total när debuten offentliggörs.

Egentligen talar vi ganska anspråkslös punk och allt på den här debuten är inte lysande (punk har ju ofta en tendens att harva lite för mycket i samma enkelspåriga fåra och där fastnar även Stilett några gånger), men när det är som bäst är det alldeles, alldeles lysande.

Jag vet inte hur många gånger i rad jag plöjt igenom Radio Stilett utan att tröttna. Det är en typexempel på hur trallvänlig punk bör svarvas 2014. Har årets låt månne släppts redan i januari? Jag skrålar högt och skålar i kaffe med mig själv.

Herrarnas övriga förehavanden går naturligtvis igen även i den musik Stilett klämmer ur sig, men framförallt är det chosefriheten som gör debutalbumet till en så trevlig bekantskap. Stilett bara kör och de gör det (som det låter) för att det är alldeles för roligt för att låta bli.

Sådan musik är det svårt att inte smittas av.