Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Jamiroquai
Travelling without moving, 1996
Skivbolag: SME
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 1999-01-01
Hemsida: www.jamiroquaimusic.com

Jay Kay, Jamiroquais sångare, har tidigare klargjort att han gillar fart. Hemma i bilgaraget har han en rejäl samling dyrgripar som har gett honom mycket av den inspiration han använt för att skapa bandets utmärkta musik. Albumtiteln, liksom flera av låtarna, anspelar som alltid när Jay Kay är framme på rymden, men den här gången även på begreppet fart.

Med mig i ryggsäcken, innan jag tog itu med "Travelling Without Moving", hade jag ett antal fördomar. Något som jag har upptäckt genom tidigare lösryckta lyssningar på Jamiroquai har varit en tanke om att bandet haft vissa problem med att utveckla musiken. Det manglas på med discotrummor och lekfulla basgångar som efter en stund kan bli lite för mycket.

Jamiroquai har fortfarande mycket kvar att utveckla. De behöver inte vara oroliga för att ha målat in sig själva i ett hörn, som The Cure nyligen gjort. Med floppalbumet "Bloodflowers" smutskastade de sitt bandnamn och kommer antagligen aldrig kunna återvända i den konstellationen något mer utan att folk rynkar på näsan.

Jamiroquai är en gedigen samling musikaliska vänner. Elva unga eldsjälar lever för den mystiska och väl säljande musikstilsfusionen funk/disco/jazz/latin. De flesta låtarna tycker jag dock rör sig i discons förlovade land. Detta trots att Jamiroquai hårt anspelat på funk (och rymden) i marknadsföringen av bandet.

"Travelling Without Moving" är en mycket säker samling låtar som ingen kan bli besviken på. Visst, det är mycket discomalande, men det är också vad bandet vill producera. De har berättat i ett flertal intervjuer att ett av målen med projektet Jamiroquai har varit att få folk att dansa. De guppande basgångarna tillsammans med Jay Kays utmärkta tenorröst får det verkligen att pulsera i partytarmen. Så det här med att ha målat in sig i ett hörn var nog inte riktigt sant. Men "Travelling Without Moving" är svår att lyssna rakt igenom, man måste nästan ta några låtar då och då för att inte bli alldeles snurrig av all discofunk.