Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Teitur
Let the dog drive home, 2010
Skivbolag: Arlo & Betty Recordings
Av: Eva Linde
Publicerad: 2011-01-20
Hemsida: www.teitur.com

"Med en röst som en ängel, mjuk som en kyss, ägnad att värma det kyligaste hjärta" - så beskrivs den färöiske artisten Teitur inför släppet av "Let the dog drive home". Det är stora ord att leva upp till och jag funderar på vad de konkret kan landa i medan jag studerar det klargula omslaget.

”Let the dog drive home” är en platta som lever i gränslandet mellan pop och jazz. Det är avskalat och skört, drömmande men ändå påtagligt nära med luftiga arrangemang på gitarr och stråkar. Eftertänksamhet och utrymme är viktigare än slagkraft.

Men det är alltså den där kyssäkta rösten som gör det. Som gör att skivan på riktigt får liv. Teitur har en personligt ren och enkel röst som får de självklara, lätt trevande melodierna och målande texterna att bli spår som du faktiskt vill följa.

Det är en generös skiva i sammanhanget. Med tolv stilla spår är det lätt att fråga sig om det inte hade gått att skära ner för att göra djupare intryck. Men faktum är varenda ett av dem har något att berätta och man vill hela tiden komma närmre. Med tiden växer ett starkt vänskapsband fram som är svårt att skiljas ifrån.

Trots det är det få spår som hänger sig kvar när skivan tystnat. Du lämnas snarare med en känsla än med en melodi och det gör att Teitur får svårt att klänga sig fast. Det räddas han dock av att du aldrig är långt ifrån att vilja sätta på den igen.