Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Teitur
The Singer, 2008
Skivbolag: Playground/PGM
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-23
Hemsida: www.teitur.com

Stackars Mr. Teitur Lassen, vår timida singer/songwriterhjälte från den lilla ögrupp norr om Danmark som är Färöarna. På ett sätt är det ganska dumt att ge ut ett vansinnigt bra album redan som förstaalbum, bättre vore det om det bara var lite sådär småperfekt, men ändå med några skavanker. Varför? För att det är svårt att toppa något som redan är perfekt. Nu är det väl kanske i överkant att kalla Teiturs debutalbum, ”Poetry & Aeroplanes”, för något i stil med total perfektion, men en grym debut var det i alla fall när Mr. Teitur Lassen (så står det faktiskt i fältet ”kompositör” när man spelar skivan i mediaplayer) bestämde sig för att gå solo 2003.

Efterföljande ”Stay Under The Stars” tog sin tid, självklart var Mr. Teitur upptagen med att rida på framgångsvågen från hans poesi och flygplan, men blev trots det en besvikelse när den damp ner på skivdiskarna 2006. En viss upprättelse fick dock den färöfödde Teitur när väninnan och kollegan Ane Brun bjöd in till duett på underbara Rubber & Soul, en låt som återfinns på plattan ”Duets”, en skiva där Ane tolkar egna och andras låtar med diverse mer eller mindre namnkunniga duettpartners. Att Teitur klarade av att duettera lika bra live som på skiva fick vi alla beskåda och lyssna till på Hultsfredsfestivalens näst största scen 2006, året då Ane Brun transformerade så gott som hela sin duettplatta till liveformat. Så sjunga kan han. Det är bara kvalitén på låtarna som sviktar.

”The Singer” är alltså Teiturs tredje försök till fullängdare, och återigen har det tagit sin tid att få skivan färdig. Undrar om det fortfarande är spöket från succén med första skivan som gjort att det har tagit sin tid, oavsett om Mr Teitur säkerligen skulle påstå annorlunda är min fortsatta gissning att skuggan från ”Poetry & Aeroplanes” fortfarande faller djup. Men till skillnad från ”Stay Under The Stars” finns det återigen en gnutta själ i Mr. Teitur Lassens musik. Man kan säga att ”The Singer” är barnet av de två tidigare plattorna.

Med det menar jag att ”The Singer” inte är lika bra som ”Poetry & Aeroplanes” men inte heller blek och innehållslös som ”Stay Under The Stars”. Snärtiga Catherine The Waitress skulle mycket väl kunna ha tillkommit redan under arbetet med första plattan, här hittar Mr. Teitur återigen tillbaka till det där tidlösa vardagsbetraktandet som gör ”Poetry & Aeroplanes” så bra. Men så dyker det upp ett par mindre bra låtar, låtar där man anar Mr. Teiturs ambition men som bara faller platt till marken. Inledande och skivtitelgivande The Singer är en sådan låt, vid första åhörande tänker man att – ”yes! Nu är Teitur tillbaka!” men redan vid lyssning nummer två känns låten begränsad och vid lyssning nummer tre bara irriterande. ”The Singer” får ändå godkänt, trots vissa fläckar märks det att spänningarna börjar släppa lite grand och att Mr. Teitur börjar få tillbaka den ack så betydelsefulla leklustan och spontaniteten. Nästa skiva kommer bli en bomb.