Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Håkan Hellström
Känn ingen sorg för mig Göteborg, 2000
Skivbolag: Virgin
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.hakanhellstrom.com

Ska jag vara ärlig tycker jag att titelspåret tillika första singeln är något av det sämsta som spelats in i svensk pophistoria. Håkan, som för övrigt även sköter basen i Broder Daniel, sjunger fruktansvärt illa och musiken lever ett eget liv och spretar i alla möjliga riktningar. Det är en kakofoni av oljud helt enkelt. Lyckligtvis låter inte hela skivan på detta sätt, faktum är att flera av låtarna är riktigt lyckade.

Andra singeln heter Ramlar och är också en låt som kan benämnas med ordet upptempo-melodi. För att vara ännu mer negativ tänker jag nu tala om att även detta spår är långt ifrån bra. Flytet i låten är visserligen bra men melodin tilltalar mig inte och Hellströms spretiga toner skär sönder mina trumhinnor och lämnar irriterade sår efter sig. Vilken tur då att låten följs upp av den bästa på hela skivan - Nu kan du få mig så lätt. Det är en smäktande ballad och även om Håkan sjunger lika falskt som vanligt finns det en atmosfär som går att ta på och tankarna glider iväg till svunna tider i en diskoteksoffa.

Den som påstår att det här är musik utan nyanser vet inte vad han talar om. Samtliga låtar är tredimensionella skapelser som har ett imponerande djup. Håkan flirtar med lite olika musikstilar, men i det stora hela är det melodiös pop det handlar om. I de flesta spåren drar han ner tempot och låter sina disharmoniska toner svepa över sirlig musik. Vi två, 17 år är ett mycket bra exempel och en alldeles förträfflig låt.

Jag har ju rakryggat sågat Hellströms två upptempoförsök som släppts på singel men det finns faktiskt en lite snabbare melodi på plattan som jag tycker om. En vän med en bil är namnet på kompositionen och melodin är väldigt trevlig att lyssna till. Annars är det som sagt de lugna melodierna som dominerar skivan.

Håkans texter är ungdomliga och det är väldigt lätt att relatera till dem, något som enbart är positivt. Kanske är det på det sättet att alla manliga, medelålders poprecensenter som i enad kör höjt Håkan till skyarna bär på ett komplex, de längtar tillbaka till den härliga ungdomstiden. Det här är inte så otroligt fantastiskt som många påstått, men det duger gott att lyssna på ett antal gånger och även om Håkan måste vara Pop-Sveriges sämsta sångare skapar plattan en känsla av harmoni.