Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Imperial State Electric
S/t, 2010
Skivbolag: Psychout Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-05-28
Hemsida: myspace.com/imperialstateelectric

”...är inte det minsta förvånad över att den nya Nicke Andersson-plattan låter precis som en ny Nicke Andersson-platta.” publicerade jag som statusuppdatering på Facebook för en tid sedan när jag första gången lagt vantarna på debuten med Imperial State Electric. Det är ord som fortfarande är giltiga i allra högsta grad. Den här självbetitlade debutskivan låter så omisskännligt mycket Nicke Andersson att det inte går att missta sig.

Hur låter då en typisk Nicke Andersson-platta? Jo, sången är naturligtvis karakteristiskt hellakopterifierad, det kommer snubben aldrig att komma ifrån. Dessutom hörs den där typiska förkärleken för att rota fram gammal rock ur vinylbackar oerhört tydligt här. Det är gitarrbaserat, melodiöst och inte så lite retro. Faktiskt nästan så att folk i min omgivning börjar ta till ordet gubbrock medan jag nöter skivan.

Så illa är det naturligtvis inte, men samtidigt måste det tydligt understrykas att Imperial State Electric knappast är någon höjdpunkt i den här produktive musikantens karriär. Imperial State Electric låter, om vi ska slänga oss med generaliseringar, som ett lite råare The Hellacopters där det lekfulla, nästan lite smådumt melodiösa har fått stå tillbaka för ett tydligare gravallvar. Jag är inte helt säker på att jag gillar det.

Bra rockmusik som stundtals gränsar till powerpop, visst. Men samtidigt har jag svårt att se att den här skivan skulle röna särskilt mycket uppmärksamhet om det inte varit för att det var just den här mannen som spelat in den. ”Imperial State Electric” låter precis som en ny Nicke Andersson-platta...bara lite sämre.