Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

First Band From Outer Space
We're only in it for the spacerock, 2005
Skivbolag: Transubstans
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-08
Hemsida: www.fbfos.com

StarfighterCarl, JohanFromSpace, SpaceAceFrippe och MoonbeamJosué. Där har ni de fyra tappra spacerockande rymdsonder som, oftast, utgör First Band From Outer Space . Här snackar vi effektdränkt stonerflum på hög nivå! Blanda in lite influenser från Pink Floyd och Träd Gräs och Stenar , digitala och analoga syntar, samt diverse märkliga flöjter (tvärflöjt, panflöjt, kenaflöjt...) och vi får sexspårsalstret ”We’re only in it for the Spacerock”.

Normalt brukar jag vara ganska förtjust i både stonerrock och psykedelia (vem kan inte tycka om Queen Of The Stone Age eller Jefferson Airplane ?) men då ska det ändå vara under lyssningsbara former. Aktierna steg inte direkt för First Band From Outer Space när första spåret är 4:43 minuter av ren bullshit, nästintill olyssningsbart. Det är märkliga ljud, toner, blippblipp och diverse spaceeffekter. Ibland dyker det upp lite piano och mot slutet även lite bas och gitarr. Bandet kallar det hela för ”fri forms impo-visation där tonarten är enda ramen” (sic). Jag kallar det för ”Vi tog ett roligt koncept alldeles för långt där vi glömde bort ramen totalt”.

Nåväl. Bandet plockar raskt tillbaka lite poäng när de kastar sig in i den högst svängiga och sköna Sannrajz som andra spår, plattans utan tvekan starkaste låt. Här hittar vi massor av stonerrock, fuzziga riff som maler och maler, endast avbrutna av något psykedeliskt solo eller någon lite återhämtningspaus. Här lyckas de faktiskt berättiga samtliga knappa 10 minuter.

Även Sometimes Going Too Far Is The Only Way To Go klarar sig bra, mer ösig stoner, inget mer dock. Skivans vattendelare, Sannrajz II, är en akustisk historia (med fågelsång bland annat) som ändå visar att First Band From Outer Space faktiskt även är begåvade musiker. Detta trots en något irriterande spaceeffekt på rösten bara för att den påklistrade imagen inte ska falla. Sedan kommer dock dödsstöten, en flumlåt på 20 minuter, helt i stil med introspåret som jag redan visat mitt missnöje över. Artistisk improvisation i all ära men snälla.. Skärp er. Sedan att sista spåret på skivan består av ett enda inferno av flöjter och distade gitarrmattor, någon som i sig är ganska kul, faller helt bort på grund av irritationen som uppkommit på skivans mindre bra spår. Väldigt synd att de slarvar bort sina riktigt bra låtar genom att samtidigt blanda dem med låtar av högst tvivelaktig kvalité.