Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Skansros
Emmabodafestivalen
2009-07-30
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-07-30
Hemsida: www.skansros.se

Jag har inte sett Skansros förut, men musiken jag hört från Göteborgsbandet gillar jag. En något vinglig sångare i Felix Andersson och en rad låtar med självironiska texter. En sak som ska klargöras när det gäller det här bandets musik, är att det nästan alltid pratas och skrivs om Morrissey. Vilket alls inte är konstigt vid lite närmare lyssnande, men det är rätt tråkigt och tjatigt. Agerandet från sångaren på scen och svårmodet i texterna påminner om just Morrissey och vissa melodier har äldre släktingar hos The Smiths. Men låt mig inte bli en av alla dem som måste dra dylika paralleller mellan två helt olika band. För det handlar ju enbart om Skansros här och nu. Hur är bandet här på torsdagen i Emmaboda?

Sådär, blir svaret. Medlemmarna lyckas uppmana till ungefär noll engagemang hos publiken, och det känns inte som att de riktigt försöker göra det heller. Den ende som lever ut är Felix Andersson. Det vokala är likt det instrumentala aningen skevt, men det gör inte så mycket eftersom resten låter bättre. Synd bara att det är något fel på mikrofonen under hela spelningen. Inte bandets fel, men det stör en hel del.

Jag gillar låtarna och texterna, men samtidigt är det något som känns förljuget med Skansros. Jag känner inte lidelse och jag känner inte att svårmodet är riktigt äkta. Som om det bara var en kostym bland andra i garderoben. Jag hade hoppats på ett riktigt bra gig, men jag blir besviken. Även om det glimrar till emellanåt och det finns en viss nerv, så återgår jag till studiomusiken tills vidare. Först i slutet hittar bandet det där jag känner igen och som även tänder publiken, en rad låtar vid namn Drömmen om Amerika, Stans rödaste ros och Vårsol. Bättre sent än aldrig brukar det så fint heta, men det gäller inte i den här recensionen. Ett halvt snäpp bättre i betyg hade jag gärna gett dem om jag kunde, men inte ett helt.