Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Black Rebel Motorcycle Club
Nalen, Stockholm
2010-05-28
Av: Rosanna Rundlöf
Publicerad: 2010-05-29
Hemsida: www.blackrebelmotorcycleclub.com

Strax efter tio på fredagskvällen går Black Rebel Motorcycle Club på scen inför ett fullsatt Nalen. De är inte helt oväntat helt klädda i svart och inleder med War Machine från senaste skivan ”Beat The Devil’s Tattoo”.

Black Rebel är tveklöst ett av de band som tar upp störst plats i mitt musikhjärta. De startade 1995, släppte sin första skiva ”B.R.M.C.” 2000, och en hel del har hänt sedan dess. De har i och med Nick Jagos avhopp fått en ny trummis i Leah Shapiro och med senaste skivan fått lite av en nystart.

Det är för övrigt imponerande hur en trio kan låta så starkt live, precis som på skiva, om nu inte ännu bättre. Live blir det så mycket tyngre, och det passar Black Rebel utmärkt. Deras musik är gjord för den absolut högsta möjliga volymen. Dessutom bidrar den starka men utmärkta ljusbelysningen med mycket till den rätta stämningen. Inte alla band lyckas förmedla så mycket känsla och passion i sin musik och sitt framförande, samtidigt som det är så snyggt och proffsigt. Men med det lyckas verkligen Black Rebel.

Jag försöker komma på vad bandet låter som, men de låter verkligen inte som något annat. Jag försöker sätta fingret på vad det är som är så bra, men det står bara still. Det går inte att beskriva Black Rebels musik annat än att det är klassisk rock'n'roll, precis som den ska vara. Det är musik som är tidlös.

- Vad vill ni höra?, frågar ena sångaren Robert Levon Been publiken när spelningen börjar lida mot sitt slut. Jag vill ropa Weight of The World, Rise Or Fall eller We’re All In Love. Eller varför inte Windows, eller en akustisk verson av Not What You Wanted. Det blir ett väldigt surrande av låttitlar i publiken och Black Rebel drar till slut igång Took Out A Loan.

De har gjort så mycket bra låtar att det nästan är löjligt. Jag saknar de ovannämda låtarna, men i det stora hela är det ändå en väldigt bra samling av hela tjugo låtar som de hinner med på drygt en timme. Jag har tidigare inte varit något större fan av deras skiva ”Howl”, men både Ain’t No Easy Way och Shuffle Your Feet visar sig göra sig fantastiskt bra live. Fantastiskt bra är även Six Barrel Shotgun, och när Peter Hayes plockar fram munspelet till Spread Your Love.

När jag försöker peta ut höjdpunkterna inser jag att jag lika gärna skulle kunna rabbla upp hela låtlistan. Allt var perfekt. Fantastiskt bra. Jag hade glömt hur magiskt det var att se ett band vars låtar fått följa med i alla möjliga delar av sitt liv, att höra de låtarna här och nu. Det är så bra att man nästan vill gråta. Mellanpratet uteblir nästan helt, men det behöver heller inte sägas så mycket. Med Black Rebel är ord överflödiga.