Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Timbuktu
En high 5 & 1 falafel, 2008
Skivbolag: Juju Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-12-04
Hemsida: www.timbuk.nu

Det kan vara en svår balansgång att vara folklig och ändå gå sin egen väg och modigt utmana sitt sound. Att hinna spänningen i den musikaliska tillvaron samtidigt som en stor publik fortsätter att svälja hitsen med hull och hår. Timbuktu har så här långt klarat den balansgången med bravur och upprätthållit positionen som den lättsmälte hiphopkungen i Svenssonhjärtat samtidigt som han accepterats av de mer insnöade hiphopfansen. På ”En high 5 & 1 falafel” fortsätter han i samma spår, men nu börjar gränsen mellan de två världarna bli tydligare.

Det lilla energiknippets sjätte studioalbum har naturligtvis sina poänger, men det känns inte riktigt lika helgjutet som tidigare ansträngningar. Där han på exempelvis ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” och ”The botten is nådd” fick alla sina sidor och infall att arbeta ihop som i en legering spretar det betydligt mer den här gången. På gott och på ont.

De givna radiohitsen finns med den här gången också och i Tack för kaffet vinner Timbuktu en billig poäng genom att samarbeta med Dregen från Backyard Babies, en snubbe som är lika mycket Svensson-favorit som rapparen själv. Men själv finner jag den största behållningen i bitar som bryter helt från albumets kärna och där Timbuk utforskar andra delar av sitt musicerande. I 6an drar Frej (Slagsmålsklubben, Maskinen) med sig allt i en dansgolvsstudsig riktning som är lite tuffare än vad vi är vana vid att höra från Timbuktu och vissa bitar skulle lätt ha kunnat platsa på senaste Svenska Akademien-plattan.

Det är funkigt, proffsigt, men spretigt och kanske är det en gång för alla dags för Timbuktu att ställa sig den stora frågan vad han egentligen vill med sin musik. Men det kanske texten i Välj Mej redan har svarat på?