Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Peter Morén
The Last Tycoon, 2008
Skivbolag: Wichita Recordings
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-04-23
Hemsida: myspace.com/petermorn

Kommer framgång på ett plan följer för det mesta många andra efter. Så är det ofta. Framgång kommer i klump och heta kedjereaktioner för musiker från botten till toppen i en hiskelig fart. Efter många års slit slog Peter, Bjorn and John slutligen igenom ifjol (ingen missade väl ”Writers Block” och den där envetna visselhiten?) och voila: här har vi ett soloalbum från Peter Morén.

Sångaren har samlat ihop material som av förklarliga anledningar inte passat i Peter, Bjorn and John och som komponerats under ett långt tidsspann. Här finns låtar som skrivits långt innan genombrottet lika väl som efter. Jag hör dock ingen större skillnad på dem. Morén har ett sound som han håller statiskt fast vid.

Som ung idoliserade han Bob Dylan, det hörs. Men i hans egen tappning seglar låtarna hellre iväg mot de domäner som Simon & Garfunkel dominerade en gång i tiden. ”The Last Tycoon” är avskalad singer/songwriter som sneglar mer bakåt än framåt och som backas upp av gitarr lika ofta som piano. Ibland är det stillsamt vacker, ibland förvånansvärt platt.

Till syvende och sist blir det Moréns sångröst som är avgörande. Där han i huvudbandet vävs in i en lite muskulösare omgivning står han så gott som naken på ”The Last Tycoon”. Det gör att avigsidorna träder fram tydligare. Snubben har en egensinnig röst och ett annorlunda sätt att sjunga, men ibland blir det lite för mycket. Precis på samma sätt som jag blev mätt på Anders Elowssons heliumstämma för några veckor sedan. Det som i små doser bara är charmigt blir för mycket genom ett helt album.

Diskussionen huruvida den här skivan kommit ut om inte Peter, Bjorn and John breakat är oundviklig. Det tror jag att den hade gjort, men inte alls omgärdats av den uppmärksamhet som kommer per automatik när det står renommerade Wichita på etiketten. Som sagt, framgång kommer i klump.