Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Froid
Streetpet (ep), 2006
Skivbolag: Bricktop
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-10-10
Hemsida: www.froid.se

Debuterande rockgänget Froid har lyssnat på U2, Coldplay och Keane. De har tagit stora intryck, men vägrar bestämt att bli några efterapare. Istället bryter de sönder de väna popmelodierna till en betydligt mer bångstyrig helhet. De adderar några glada Bloc Party-gitarrer mitt i det melankoliska larmandet och hittar rätt med majoriteten av sina refränger. ”Streetpet” är ett bevis på att det fortfarande går att skapa vass rockmusik genom att gå sin egen väg.

Bäst gillar jag inledande Airways, som är en emotionell liten sak i rakt nedstigande led från Coldplay, och Breaking down som bjuder ett actionfullt basdriv och full gas från start till mål. Froid vet att variera sig inom sitt rockpopiga format och har en välljudande balans mellan hårdhänt och tillbakalutat i sin musik.

Vad som är gängets stora styrka, och som de i förra veckans Joyzine-intervju också verkade väldigt medvetna om, är Rickard Olséns röst. Hans säregna sång som vilar på en gräns någonstans mellan gnällig och mesig skänker ytterligare dynamik till låtarna. Han suger på egen hand in lyssnaren i musiken med sitt aviga utförande. En bra sångare är a och o i lättillgänglig musik och där har Froid sitt på det torra.

Huruvida den här mörka rockmusiken är ämnad att fungera i fullskaligt format får framtiden utvisa. Men ”Streetpet” är en ep utan några direkt döda stunder (även om avslutande Allowed låter lite slentrian-Coldplay) och som är både intensiv och hjärtskärande. Håll ögonen öppna, det här är lovande debutanter.