Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Arch Enemy
Hultsfredsfestivalen
2008-06-13
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.archenemy.net

Jag har sett Arch Enemy några gånger nu och det är precis samma visa varje gång. När Angela Gossow kommer upp på scenen och tar ton nickar publiken imponerat. Tjejen kan verkligen growla som en fullvuxen karl. Men ju längre spelningen pågår, desto mer monotont blir det och mot slutet är leendena inte lika klara längre.

Den här kvällen fyrar gruppen dessutom av sin bästa låt, Ravenous, redan som andralåt. Ett av problemen som Arch Enemy lider av i mina öron är att de har en fullgod formel, men att de ofta väljer att fylla den med lite för stereotypt och småtråkigt material. I några låtar är det fränt med den smattrande ljudbilden och bröderna Amotts (jepp, Chris är tillbaka i sättningen och har sparkat ut Fredrik Åkesson som gått vidare till Opeth) gitarronani. För att inte tala om Angela Gossows vansinniga sång, men i långa loppet blir det hela alldeles för enformigt och lite långtråkigt. Mot slutet tittar jag på Arch Enemy bara för att de är tekniskt briljanta och inte för att låtarna de fyrar av får mig att vilja slänga näven i vädret.

Till råga på allt dras bandet med en trasig trummick som får det att knastra oroväckande ur högtalarna varje gång Adrian Erlandsson laddar upp sina baskaggar som värst. Inte mycket att göra åt för bandet visserligen, men det förtar känslan ganska ordentligt.

Publiken diggar, men det känns att det börjar bli nog när Arch Enemy tillslut fyrar av sina sista toner och lämnar scenen. Det är stabilt, men inte så mycket mer. Orkestern måste skriva lite roligare låtar för att kunna engagera genom någon längre spelning.