Joyzine

[stäng]

Krönika

P3 Guld - En gala bland galor

Jag är inte särskilt mycket för galor. Ändå sitter jag allt som oftast bänkad i tevesoffan när det är dags. Samma sak med P3 Guld. Och det blev precis samma ambivalens och antiklimax som vanligt. Jag ska inte kalla det hatkärlek, snarare påstå att det är svårt att lära gamla hundar sitta

Ändå tycker jag på något sätt att P3 Guld är en bättre gala än många andra. Detta trots styltigt upplägg, stela konferencierer och en publik mindre livlig än invånarna på en kyrkogård. På den här galan känns det ändå som om de nominerade är mer värdiga än hos exempelvis Grammisgalan. Det ligger någon form av romantisk tanke i att det är lyssnarna själva som har röstat fram vinnarna, detta trots att vi alla vet att den kollektiva massan allt som oftast har ruggigt dålig smak. Det som är P3 Gulds starkaste vapen är dock att de släpper fram så gott som samtliga musikgenrer på sin scen mellan prisutdelningarna. Det kan låta mossigt, men just det här public service-tänket är spektaklets allra största styrka. Inte bara på det sättet att det finns något för alla, utan även för att producenterna bakom har fingertoppskänsla för att plocka fram intressanta och kvalitativa akter. Något som legitimerar branschens ryggdunk på sig själv något mer än hos andra galor.

Men låt oss rekonstruera galan, plocka isär den i sina beståndsdelar och reflektera över varför P3 Guld och så många andra sådana här tillställningar lämnar en fadd eftersmak. Att det är en stjärtslickarorgie för branschens alla inblandade står ju klart från början. Även om just denna begivenhet låter svenska folket komma till tals i de avgörande besluten på ett annat sätt än andra är själva genomförandet, själva galakvällen, branschens vandring längs den röda mattan, det går inte att komma ifrån. Men strunt i det nu, så kommer det alltid att vara, inget att hänga upp sig på.

Jag nämnde tidigare i texten att konferenciererna var stela, det stämmer med ett undantag. Galans sammanfogande länk, programlederskan Petra Markgren Wangler skötte sig utmärkt, var nästintill den som lyste starkast bland alla inblandade. Prisutdelarna dock, jag vet inte om jag sett något sämre. Jag ska inte peka ut någon utan benämner det hellre som någon form av kollektivt kollaps. Så stela, så ansträngda och det har nog sällan varit så många som läst så mycket innantill. Jag är smått förbluffad, det är ändå rutinerade artister och journalister vi talar om, märkligt är ordet. Ingen livfullhet eller något spännande spex, bara torrt och nervöst.

Apropå humor så gick varken den smått ansträngda Tant Mutti eller de presentatörer som försökte ha glimten i ögat hem hos publiken. Jag ska inte svära på att det bara satt branschfolk i publiken, men jag har starka aningar om att så var fallet. Därmed föll all form av småhumor på eget grepp. En intresserad publik bestående av Svensson-människor skrattar och jublar åt i princip vad som helst, med ett gäng branschkändisar nedanför scenen blir reaktionen snarare ”värst vad du försöker vara rolig då”. Tråkigt men sant. Därmed vill jag inte påstå att de humoristiska blinkningar som levererades från scenen var särskilt skoj.

Allt det där hade man dock kunnat förutspå, vad som däremot förvånar mig otroligt mycket är det blyga, tillbakadragna intryck som så gott som alla vinnare gjorde. Redan när den andra personen klämde ur sig ”oj nu skulle man ha förberett ett tacktal, men det vågade jag inte göra”, var det tjatigt, när den femte gjorde det var det smått parodiskt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur artister som dagarna i ända står på scener och domderar sin publik plötsligt kan bli så små och tystlåtna, i tydlig brist på improvisationsförmåga och fantasi när det ska tackas för ett förärat pris. Mönstret gick igen genom hela galan.

Det blev med andra ord precis som vanligt. Trots att P3 Guld får anses vara en något mer legitim branschtillställning än exempelvis Grammis-utdelningen, lämnade hela galan en fadd eftersmak. Det blev ett antiklimax, det borde ha varit bra och intressant men blev i slutändan mest lamt och intetsägande. Det hela genomfördes dessutom på ett i mina ögon ganska slarvigt sätt. Värt att nämna som avslutning är att Burst var värdiga vinnare i kategorin rock/metal och att det är ofattbart att Jenny Wilson med sin glasbräckar röst kunde vara nominerad i så många kategorier.