Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lars Winnerbäck
Cloetta Center, Linköping
2005-10-19
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-10-25
Hemsida: www.winnerback.net

Ett öronbedövande jubel stiger i hockeyarenan när Winnerbäck äntrar scenen tillsammans med Hovet . Att fira sin 30-årsdag med en exklusiv spelning på hemmaplan tycks som det mest självklara i världen och Cloetta Center är utsålt. Drygt 8000 personer åstadkommer applådåskor när de första trevande tonerna tas. Ribban är satt.

I nästan två och en halv timme spelar han. Trots att en ishall inte är den ideala platsen för en känslosam och tät spelning går stämningen nästan att ta på. Lasse bjuder till ordentligt och publiken bjuder tillbaka åttatusenfalt. En bit in i konserten avbryts trettioåringen abrupt när han ska starta en låt av att arenan (alle man på fötter) mer eller mindre samstämmigt sjunger Jag må han leva. Publiken älskar Lasse och han gillar Linköping.

Setlistan är blandad, det bjuds på en hel del oväntade bitar som de senaste åren fått stå tillbaka för de stora hitsen, men självfallet finns även dessa med i setet. Det mest påtagliga är att publiken verkar kunna texterna vilken låt som än spelas. Själv har jag svårt att sålla bland höjdpunkterna. Allsången i Hugger i sten är förstås mäktig, den strippade versionen av Kom ihåg mig bländande och Kom änglar är så där magisk som bara en odödlig popballad kan bli i briljant livekostym. Jag låter mig även förföras av den lugna godbiten Du hade tid och För dig som gästas av Håkan Hellström.

Hellström (tro det eller ej, han sjunger mindre falskt än vanligt) är inte den enda gästartisten som dyker upp under kvällen. Anna Ternheim gör en förtrollande duett med Lasse i Elegi och när det är dags för Elden dyker en för dagen välklädd Nicke Borg (Backyard Babies) upp på scenen. Det är uppenbarligen många som vill vara med och fira Lasses födelsedag.

Att det stundtals inte är hundraprocentigt tight och att arenans utformning tar bort lite av den där totala magin ser jag mer än gärna förbi den här kvällen. Det känns som att man börjar bli lite bortskämd vid det här laget. Winnerbäck har gjort för många lysande spelningar framför ögonen på mig. Detta var inte den bästa, det kan jag slå fast. Men frågan är om man egentligen ska jämföra.

Den här kvällen var Lasses och publikens. Vi låter det stanna vid det, en hyllning från båda sidor så att säga. Den klassiska avslutningen med Solen i ögonen satt perfekt och musikanterna lämnade scenen under samma öronbedövande jubel som de äntrade den under. Mångas ögon tindrade, ja rent av brann, när de lämnade arenan. Bättre 30-årspresent kunde östgöten inte fått.