Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Laleh
Hörsalen, Norrköping
2007-02-09
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-02-13
Hemsida: www.laleh.se

Att Laleh är en sanslöst populär artist, som är nästintill skräddarsydd för att gå hem i de svenska familjehushållen, visste jag redan. Förra årets spelning på Arvika var en tydlig indikation på detta. Att hon därför skulle sälja ut Hörsalen i Norrköping kommer därför inte som något större överraskning. Ett faktum som bara är kul, jag unnar henne all framgång, och förhoppningsvis, borgar det för en oförglömlig februarikväll i en stad av ljus.

Denna kväll går jag tydligen under namnet Lennart Jansson, det är i alla fall vad bokningsansvariga säger åt mig när jag försöker få igenom min ackreditering. Salongens enda stol med namnlapp på. Sagt och gjort, från min specialreserverade Lennart-plats uppe vid den högra flygeln har jag ett ypperligt utgångsläge för att observera multitalangen Laleh Pourkarim.

Spellokalen är verkligen perfekt för den ömsom lågmälda ömsom dynamiska vispop som Laleh med trio bjuder på. Hörsalen är utformad som en teater i två våningar, med tillhörande flyglar, och ljudresonansen i rummet ger en varm och behaglig klang. Inledande Prinsessor tar ett stadigt tag om mitt hjärta som sedan aldrig riktigt släpper sitt grepp.

Allt strålkastarljus faller på den unga tjejen från Iran, men med musikalisk finslipning från Hvitfeldska i Göteborg. Både rent praktiskt och i teorin, Laleh lyser verkligen upp hela auditoriet med sin karismatiska personlighet. Hennes säregna sångteknik, hennes inställning till showmanship och hennes underhållningsvärde gör det helt omöjligt att inte utveckla varma känslor för den till synes så spröda och vackra människan nere på scen.

Och så låtmaterialet. Den stelhet som har en tendens att dyka upp på hennes skivor är som bortblåst när låtarna behandlas i liveformat av det fullkomligt briljanta kompbandet. Ståbas, piano, trummor och gitarr, samtliga instrument får låtarna att vibrera av liv. Oavsett om det handlar om visor, rena poplåtar, gungade reggaeriff eller subtila pianoballader.

Nu låter det som om spelningen var en fullständigt magnifik tillställning, det var den, men med ett par brasklappar. För det första var spelningen alldeles för lång. Det är svårt att ro i land ett set på närmare två timmar utan att hamna i obalans och tappa i koncentration. Några av pianoballaderna kändes väldigt sega och de ständiga improvisationsmomenten blev bara tjatiga i längden. Med ett mer selektivt urval skulle akten Laleh vara än bättre.