Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Tom Waits
Orphans: brawlers, bawlers & bastards, 2006
Skivbolag: Anti-
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-12-12
Hemsida: www.tomwaits.com

Alla ni som har ett intimt förhållande till Tom Waits, ni som mer än en gång låtit er förföras av mannens släpiga rosselstämma och oförutsägbara musikskapande. Spring och köp! Det är inget snack, ”Orphans” är en skiva ni behöver för att få sinnesfrid. Den perfekta julklappen till nära och kära. För er med bara ett ytligt förhållande till legenden krävs dock lite mer övervägande, kanske är det någon annan Waits-platta som är en lämpligare ingång till hans verk?

Tre skivor och 54 låtar, med en speltid på över tre timmar är en ganska matig bit att smälta. Lägg därtill att 30 av melodierna är helt nyinspelade och att mycket av materialet är bitar Waits skrivit för film och teater. Det är alldeles för stort för att vara en introduktion, men samtidigt gör herrn det lätt för sin lyssnare. Detta genom att låta var och en av de tre skivorna ta itu med en specifik sida av hans musikskapande.

Inledande ”Brawlers” visar upp Tom Waits som en bluesman. Det är 16 låtar där han ömsom sjunger whiskeysömnig rock n’roll, ömsom dansar på bardiskar med bluesgitarren i hand. Långa stunder väldigt medryckande, men ingen nödvändighet i skivhyllan för dem som inte avgudar Waits artistskap.

Andra skivan ”Bawlers” däremot, där snackar vi mästerverk. Om skivan sålts solo hade det varit köptvång för alla som någonsin sagt sig tycka om musik. På sitt typiskt släpiga sätt sjunger Waits odödliga ballader. Vissa depraverade, vissa fulla med kärlek och hopp. Samtliga med det gemensamt att de är oerhört vackra. Waits gör ballad av tango i Little Drop Of Poison och visar prov på så väl lekfullhet som känsla. Jag säger det igen, ”Bawlers” är ett mästerverk. En tredjedel som motiverar ett köp av hela boxen. Sällan har så utmärkande sång gjort sig så bra i så känslofullt sammanhang.

Lika väl ställt är det inte med tredje skivan ”Bastards”. Det är utan tvekan boxens fula ankunge. Här ska Waits mer experimentella sida lyftas fram och jag finner det mest irriterande. Såsig spoken word staplas på usla ljudexperiment och Waits röst som gjorde sig så bra på ”Bawlers” är bara jobbig. När han sluddrar sig fram genom något burleskt försök till skräckskildring är jag på gränsen till att stänga av. Varningstexten ”endast för de mest anala samlarna” borde tryckas jämte skivans namn på konvolutet. Det här är låtar endast ett djupt dedikerat Tom Waits-fan kan älska.

Med en 94-sidig booklet kommer boxen stiligt paketerad och tycks som gjord som julklapp. För trots en något splittrad kvalitet är det här musikhistoria som bör ägas. I sina bästa stunder är Tom Waits en fenomenal artist, något som ”Bawlers” verkligen visar. Men även ”Brawlers” visar sådan kvalitet att ”Orphans” onekligen måste anses som köpvärd.