Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Out Of Clouds
Konsert & Kongress, Linköping
2006-10-21
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-24
Hemsida: www.outofclouds.com

Det är inte lätt när de enda som visar ett egentligt intresse är de närmast sörjande. Och jag själv förstås. Out Of Clouds från min gamla hemstad Göteborg gör i alla fall allt som står i deras makt för att få utlopp för all uppbunkrad inbördesenergi. Och för att göra ett minnesvärt öppnande åt The Slaves förstås.. Jag förstår de första skeptiska blickar ungdomarna skickar ut i den nästintill öde danslokalen innan de river av första låten för kvällen, men hey, en spelning är en spelning, eller hur?

Det första som slår mig är att jag har att göra med ett grymt talangfullt band, harmonierna är till synes lika invecklade som vackra och sångaren Joel Göranson har totalkoll på sina stämband. Sången är ruskigt bra. Men vad är det för typ av musik jag lyssnar på? Ibland blir jag nervös när jag inte propert kan definiera något, lika mycket som jag i andra fall totalt omfamnar och välkomnar nya intryck och hybrider av olika musikstilar. Ikväll står jag handfallen.

När jag väl vaknar upp ur mina grubblerier igen har bandet redan hunnit fyra av ett par låtar. Av förklarliga skäl blir inte mellansnacket särskilt långvarigt ikväll. Men det är också där jag börjar fatta lite misstankar. Out Of Clouds musik drar åt pophållet, med rockiga inslag, men jag vet likaväl som ni att orden ”pop” och ”rock” inte säger något alls egentligen. Det är också ett intryck som består, även om jag står och stampar taken och nickar lite med huvudet, finns det inget i Out Of Clouds musik som sticker ut ur mängden. Schysst musik helt enkelt, inte så mycket mer. Fram till dess att molnen plockar fram sitt verkliga trumfkort.

Att de är ruskiga musiker har jag redan nämnt, men det är när det ställer allt på sin spets som det börjar hända saker. Mitt i setet tar bandet ner tempot betydligt och ger sig i kast med en ballad. Gitarristerna Markus Göranson och Erik Göranson – Milton blir till en enda enhet, gitarrarbetet ger mig gåshud. Men det är sången som framkallar de riktigt starka känslorna. Joel Göranson får här verkligen visa vad han går för, och till både hans och bandets fördel, får han använda sig av hela sitt röstregister. Där har ni er absoluta styrka Out Of Clouds! Extra plus till den spattiga sprattelfarbrorfrejdansen mot slutet av spelningen, musik kan absolut framföras med lite humor.