Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Tom Waits
Bad As Me, 2011
Skivbolag: Anti-
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-12-01
Hemsida: badasme.com

När Tom Waits släpper sitt första album på sju år är det så klart ingen skräll att recensenterna kollektivt får ståfräs. Ändå sitter jag som ett enda stort frågetecken under de två första spåren på ”Bad As Me”. Chicago och Raised Right Men är precis som den där filmen ”Coffee and Cigarettes” (där Tom Waits spelar med bland annat Iggy Pop), något som tokhyllas, men som för oss som uppenbarligen har lite lägre begåvning bara är fullständigt obegripligt. Det lyfts upp som ärbar kultur fast det bara framstår som skräp.

Jag ska inte fastna i den där ack så tröttsamma genusfrågan, men det är så klart inte konstigt att trötta recensentgubbar hyllar hyfsat vitala rockgubbar. Tom Waits tillhör en skara av mer eller mindre överskattade herrar som Bruce Springsteen, Bob Dylan och Rolling Stones som av någon outgrundlig anledning måste hyllas oavsett ansträngning. Det är ungefär lika givet som att jorden är rund.

Men nåväl, när de där frågetecknen till inledningsspår väl är avklarade återhämtar sig 61-årige Waits skapligt. Han honky-tonkar sig genom ett par stökiga bluesnummer, men gör sig som allra bäst när rösten tillåts tala i balladerna. Ingen kan ta ifrån honom att det finns en enorm dramatik i hans stämband och trots att han jobbar med halvdant låtmaterial blir det då och då riktigt vasst. Även om en riktigt fin bit som Kiss me blir ofrivilligt komisk när utformningen och fraseringen av refrängstrofen ”I want you to kiss me like a stranger once again” nästan tangerar filmklassikern ”This is what happen when you fuck a stranger in the ass” hämtad ur kultrullen ”Big Lebowski”.

Tom Waits gör väl ungefär vad man kan förvänta sig på ett 20e studioalbum. Han är vital, men att ”Bad As Me” skulle vara världens åttonde underverk så som det på vissa håll beskrivits är bara en stereotyp konstruktion som kommit till för att det är så det ska vara.