Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Southfork
Straight ahead, 2001
Skivbolag: Black Mark
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2001-10-10
Hemsida: -

Det hörs nästan på bandnamnet att killarna i Southfork lyssnat åtskilliga timmar på 70-tals hårdrock i allmänhet och Led Zeppelin och Black Sabbath i synnerhet. Det enda som skiljer "Straight ahead" från en 70-talsutgåva är att ljudet är betydligt mer polerat.

Gunnar Lööf och Henrik Bergqvist som hanterar gurorna i bandet har säkerligen fascinerat spelat luftgitarr framför stora idolporträtt av Jimmy Page i yngre år. Inget negativt med det, det är verkligen inget plagiat vi pratar här. Det är snarare skönt att det finns band som anammar gammal god tonkonst istället för att följa i den moderna trendens fotspår.

Det går att skönja spår av blues i Southforks avskalade rock och det tilltalar verkligen. Tempot är för det mesta makligt, men det klär låtarna väl. Med för mycket snabbt uppskruvad gitarronani kan sådan här musik lätt bli överpretentiös och väldigt tråkig. Visserligen ger sig gitarristerna in i mer eller mindre psykedeliska experiment ibland, men det kan man ta. Ibland blir gitarrgnället och det tröga tempot dock lite tråkigt. Southfork förmår inte riktigt intressera genom hela plattan.

Det finns dock en hel del riktigt vassa alster på laserinspelningen. When I'm done har ett svettdoftande riff som påminner mig om Whole lotta love med Led Zeppelin. I sina värsta stunder låter bandet dock som när Sphinx ger sig in i magstarka experiment, föga imponerande. "Straight ahead" är väldigt ojämn, med höga toppar och djupa dalar. Riffandet blir i längden ganska enformigt och låtarna växer heller inte med antalet lyssningar. Trots detta går det inte att ta ifrån Southfork äran för stundtals väl utfört rockhantverk.